Socialdarwinism applicerad på volleyboll
Beach-volleyboll är nog sommarens mest ultimata sysselsättning. Man kan ju slänga sig och göra spektakulära räddningar utan att det gör ont! Att man sedan blir dränkt av en blandning av svett och sand får man ta. Man kan ju alltid ta ett dopp om man skulle spela på stranden. Vilket kan tyckas vara en självklarhet, att man spelar på stranden d.v.s, men icke! Faktum är att vi har två perfekta planer på skolgården här Uppsala. Varje paus från pluggandet spenderas i den stora och stekiga sandlådan utanför Ångströmlaboratoriet. Sjukt najs! Men det roligaste är nog ändå att det alltid är folk där. Det finns alltid nytt folk att spela mot, alternativt spela med.
När det börjar bli mycket folk, fler än fyra i samma lag, brukar man vanligtvis köra den klassiska rotationen där en spelare byts ut och en annan in varje gång man vinner tilbaka serven. Men inte idag. Idag tog vi det steget längre applicerade socialdarwinism på vårt lag. Det gick helt enkelt till som så att den som missar, t.ex slår en lång smash eller ett dåligt upplägg, blir utbytt. Den som gjort att laget förlorar poängen byter alltså plats med den som står på sidan. Och eftersom man då tillslut kommer stå kvar på den platsen man spelar bäst på kommer laget få den ultimata uppställningen. Man skulle kunna säga att det sker ett slags naturligt urval, "survival of the fitest" på varje position om så vill. Att man sedan skriker på sina lagkamrater att det faktiskt inte var mitt fel, samtidigt som man traskar av planen med tunga steg, är än annan femma. Man vet ju ändå innerst inne att det är för lagets bästa.
När det börjar bli mycket folk, fler än fyra i samma lag, brukar man vanligtvis köra den klassiska rotationen där en spelare byts ut och en annan in varje gång man vinner tilbaka serven. Men inte idag. Idag tog vi det steget längre applicerade socialdarwinism på vårt lag. Det gick helt enkelt till som så att den som missar, t.ex slår en lång smash eller ett dåligt upplägg, blir utbytt. Den som gjort att laget förlorar poängen byter alltså plats med den som står på sidan. Och eftersom man då tillslut kommer stå kvar på den platsen man spelar bäst på kommer laget få den ultimata uppställningen. Man skulle kunna säga att det sker ett slags naturligt urval, "survival of the fitest" på varje position om så vill. Att man sedan skriker på sina lagkamrater att det faktiskt inte var mitt fel, samtidigt som man traskar av planen med tunga steg, är än annan femma. Man vet ju ändå innerst inne att det är för lagets bästa.
Kommentarer
Trackback
