Tomater & Radiokablar

Just nu känns det som att jag inte hinner med nånting. Alldeles för mycket att göra. Innan valborg är här tänkte jag att jag skulle städa, tvätta och allt det där. Samtidigt försöker jag hinna bygga klart världens snabbaste flotte. Byggandet tar hela dagarna och man missar föreläsningar, men man ska också gå på obligatoriska laborationer och skriva labrapporter. Jag som hade tänkt försöka klippa mig också! Det är tur att man kan köpa hamburgare och öl på byggområdet. Då slipper man i alla fall laga mat hela tiden.

När jag för fösta gången hör Terrible Love öppna The National's nya skiva High Violet slås jag av att låten inte alls är lika direkt som när jag hörde den på Jimmy Fallon för några veckor sedan. Låten är numera nedtonad och inpackad i ett moln av åska.

När jag lyssnar vidare får jag känslan av att det är ett mer subtilt och nedtonat The National vi har att göra med. Borta är i stort sätt allt fingerplockande och High Violet innehåller inga hårda käftsmällar likt Mr. November. Första genomlyssningen säger att det är ett bra album, men kanske inte i klass med Alligator och Boxer.

Sen händer det nåt.

Efter ett par lyssningar växer varenda låt fram till ett häpnandsväckande monument. Istället för att trycka upp mäktiga crescendon i ansiktet på mig har bandet låtit mig hitta dessa stunder själv. Och när jag väl gör det blir det som först kändes nedtonat och subtilt så in i helvete monumentalt att jag stundtals ser High Violet som The National's finaste stund. Tillsammans med Alligator och Boxer bildas nu en trio skivor som för mig är helt oslagbar.

Favoritlåt? Det är svårt. Väldigt svårt. Men att Conversation 16 vid ett tillfälle får mig att kämpa hårt för att hålla tillbaka tårarna säger inte lite. Att den sedan följs upp av England är så sjukt knäckande.

5/5

High Violet släpps den 11:de maj, men läckte ut på internet för ett par dagar sedan.

hehe. he.

hehe.

ha. hehe.

HAHAHAHAHAHAHAHAHAH!!!! lol!

Inslaget ser ni här. I bakgrunden skymtar ni även vår nyanställda säkerhetsvakt. Livet på byggplatsen är hårt och pressande med alla dessa fans som springer omkring.

Last.fm är en av de smartaste grejerna människan har uppfunnit. Sajten ligger där uppe bland hjulet, gymhandskar och friscomålet. Alla slåss dem om den hedersvärda utmärkelsen "mänsklighetens finaste stund".

Jag har länge haft en dröm om att precis allting man gör lagras i former av listor och liknande i hjärna. Tänk vad bra det skulle vara om man bara kunde säga direkt hur många köttbullar man har ätit genom hela livet, vilken bokstav man använt sig mest utav, vilken gata man tagit flest steg på, hur många mil man har cyklat, hur många slag hjärtat slagit. Ja, ni fattar.

Last.fm tar det första klivet till att förverkliga denna dröm.

Men missförstå mig inte nu; jag vill inte att något företag som exempelvis Google ska ha tillgång till information om hur många köttbullar jag ätit genom livet. Listorna ska bara finnas i min hjärna. Och jag ska själv kunna välja om jag vill dela dem med någon eller inte. Till exempel så skulle jag mer än gärna dela med mig av vilken musik jag lyssnat på under det senaste året.

Och det är där Last.fm kommer in i bilden. Tack vare Last.fm kommer här en cool bild av vilken musik jag lyssnat mest på under det senaste året.

Nyligen hemkommen från biosalongen. Filmen Kick-Ass var det som rullade på duken. Och den var bra. Väldigt, väldigt bra. Tänk er en 11-årig flicka som hugger huvudet av fullvuxna män och ni får en ganska bra bild av vad det handlar om. Lite som Uma Thurman i Kill Bill, fast 11 år gammal. Det är en riktigt härlig parodi på allt vad superhjältar handlar om. Det är ingen film som kommer kamma hem priser på Oscarsgalan eller dylikt, men det är underhållning i sin renaste form och det, om något, är definitivt värt pengarna. Jag ger den en stadig fyra på en skala av fem.

Känner för att skriva något men vet inte vad, så jag tittar ut genom fönstret istället.

Ser upp emot ett tio-tal olika samlingar individer som sitter på filtar och liknande i parken. Våren är definitivt här. Men klockan är åtta nu och det börjar bli kallt. En grupp skakar av sina filtar och går hemåt. Sommaren är inte här än, men våren är det definitivt.

Igår gick jag ner till Luthagens och handlade, klockan var fram emot kvällningen. På vägen hem lyssnade jag på The Radio Dept. nya platta samtidigt som solen slängde några sista strålar på husen omkring mig. Luften var frisk och där någonstans kröp jag ur mitt vinterskal. Det kändes ganska najs.

The Radio Dept. har nyligen släppt en platta som är helt fantastiskt. Clinging To A Scheme heter den. The Radio Dept. kommer från Lund. Här är en helt underbar låt från nya plattan: