Tomater & Radiokablar

Skruva upp volymen och invänta gåshuden vid 3-minutersstrecket.

Foppatofflor, iPods, terrorism och informationsöverflöden i form av Google, Wikipedia, YouTube och Facebook. 2000-talets första decenium går mot sitt slut och det börjar såklart bli dags att ta fram papper och penna för att göra en lista över de senaste tio årens bästa musik! Tänkte ta och lista en del kandidater så kan ni komma med egna förslag och kanske säga till om jag missat nåt. Det handlar alltså om album och inget annat. Den slutgiltiga listan lär dröja ett tag, finns ju fortfarande en del att lyssna på, plus att jag måste kolla in era förslag, om jag nu får några.

30 kandidater i någon form av ungefärlig kronologisk ordning, från 2000 till 2009:

Relationship of Command At the Drive-In
Live Built to Spill
Lift Your Skinny Fists Like Antennas To Heaven Godspeed You! Black Emperor
Warning Green Day
The Moon & Antarctica Modest Mouse
Bleed American Jimmy Eat World
Origin of Symmetry Muse
A Rush of Blood to the Head Coldplay
Transatlanticism Death Cab For Cutie
The Earth Is Not A Cold Dead Place Explosions In The Sky
Give Up The Postal Service
Funeral Arcade Fire
American Idiot Green Day
Tyrannosaurus Hives The Hives
Hot Fuss The Killers
I'm Wide Awake, It's Morning Bright Eyes
The Devil And God Are Raging Inside Me Brand New
I'm Like A Virgin Losing A Child Manchester Orchestra
Cease to Begin Band of Horses
We Were Dead Before the Ship Even Sank Modest Mouse
Boxer The National
The Earth Sings Mi Fa Mi The Receiving End Of Sirens
For Emma, Forever Ago Bon Iver
Viva La Vida or Death And All His Friends Coldplay
Fleet Foxes Fleet Foxes
The Midnight Organ Fight Frightened Rabbit
The '59 Sound The Gaslight Anthem
Saturdays = Youth M83
Veckatimest Grizzly Bear
The Pains of Being Pure at Heart The Pains of Being Pure at Heart

Det hela började som ett litet substitut till min Heroes-abstinens men har nu tagit över totalt. Fyra veckor har passerat utan att jag sett ett enda avsnitt av Heroes. Jag är nu mitt uppe i säsong tre av Battlestar Galactica och kan inte för två öre förstå varför jag någonsin skulle titta på något annat. Så bra är det. Det är verkligen så bra.

Julklapp? (till mig då, såklart)

Ta en porslinsskål.

Droppa sedan i en droppe My Bloody Valentine samt en droppe The Smiths.

Fyll sedan skålen med koncentrerad briljans, gärna till bristningsgränsen.

Om du utfört detta på rätt sätt fås följande resultat:

I fredags var jag på den bästa/roligaste festen någonsin. Ville bara säga det.

Jag gjorde en stage-dive. Och det lyckades.

Övriga kommentarer överflödiga.

Det dröjde ett tag innan resultatet kom men nog satt den allt.

Mekaniken, check.

Jag har nu bevisat att det går att ligga sjuk i två veckor och ändå sätta tre tentor. Så nu funderar jag på om jag kanske skulle ta lite ledigt under den här perioden också. Det skulle ju vara ganska skönt att bara ta en vecka och sitta hemma och softa med krysslådan...

Ibland har man ytterst pinsamma saker för sig på krogen, det har hänt oss alla. Men om man då tagit sitt ansvar och druckit tillräckligt med alkohol under kvällen så finns chansen att man inte minns det inträffade dagen efter. Tänk däremot om du inte druckit någonting, då hade du garanterat legat i sängen och ältat hela morgondagen.

Ibland ramlar man när man är på väg hem från krogen, även det har hänt oss alla. Men om man då tagit sitt ansvar och druckit tillräckligt med alkohol under kvällen så gör det inte så där jätteont, även om man skulle skrapa upp hela knät. Tänk däremot om du inte hade druckit någonting, då hade du garanterat legat kvar och gnällt ett tag.

Så gör dig själv en tjänst och drick alltid alkohol i förebyggande syfte.

Imorse mötes jag av en trevlig överraskning när jag skulle påbörja min ca. 12 minuter långa färd mot skolan. Ett platt däck på cykeln stod där och väntade på mig. Alltid lika roligt! Men nu fick jag i alla fall låna Erics cykel och vad spelar det egentligen för roll med en mindre katastrof som denna när man ändå kommer att dö i pastadöden inom en snar framtid.

Manne berättade i skolan idag att han kände en kille som åkte till sjukhuset med otroliga magsmärtor. Han kom tillbaka med ett förbud mot att någonsin äta pasta igen, han hade helt enkelt ätit för ensidigt och för mycket. Nu dog inte den här mannen men eftersom jag själv tagit pasta-ätandet till en helt ny nivå så fruktar jag det värsta. Det är ju så enkelt att göra och så jäkla gott! Och det funkar till nästan allt! Hellre dör jag än slutar äta pasta, så vad ska jag göra!? Jag känner mig som en knarkare som fortsätter knarka fast han vet att det till slut kommer att döda honom.

Nu har jag gjort ett tappert försök till att göra poesi av "min födelsedag/berlinmurens fall". Haha, jag vet inte riktigt varför jag ens försökte, men lite kul hade jag i alla fall.

En kylig dag i november,
Muren dör och jag lever

Gränserna är borta,
Möjligheterna en liggande åtta

För mig, och för dom där borta

Nu kan vi leva där,
Jag kan leva här

Inte längre några gråa prickar,
Ingen mer som viskar

Så remember remember,
En kylig dag i november

Imorse tog det mig 20 minuter att ta mig ur sängen efter det att klockan ringt. Jag hade ändå 45 minuter på mig innan skolan började så det var ingen fara på taket där men grejen var den att jag var så jäkla trött. Men jag tog mig i alla fall upp och tillslut ut genom dörren och in i hissen. När hissen sedan är på väg ner, med mig ombord, stannar den på våning 5 och en manlig städare med vagn och allt kliver in. Jag har aldrig sett honom förut. Han frågar om jag är på väg till skolan. Jag svarar att ja, tyvärr så är jag det. Han är tyst ett tag men säger till slut "Som komikern sa: Jag vaknade, sen var dagen förstörd". Han ler. Han måste ha sett hur trött jag var. Jag ler lite smått tillbaka och säger kanske mm eller nåt, sen är hissen nere. När jag sedan cyklar till skolan tänker jag att det kan inte ha varit en komiker som sa det där. Det måste ha varit en filosof eller liknande. För det är ju inte speciellt roligt utan bara väldigt sant. När jag till slut kommer till skolan, nån minut försenad, visar det sig att föreläsaren inte är där än. Halva klassen sitter där och väntar men han dyker aldrig upp. Först blir jag arg för att jag kunde varit hemma och sovit i två timmar till. Sen blir jag arg för att Eric, som också läser kursen, hoppade över föreläsningen och tog sovmorgon, ovetandes om att den skulle bli inställd. Mitt i min ilska är det två saker som slår mig, att dagen är förstörd och att jag har träffat Gud.

På måndag fyller jag tjugo. Men vad betyder det egentligen att fylla tjugo? Inte så mycket, egentligen. Det är ju bara ytterligare ett varv som den här gången råkar bli jämnt till antalet. Men det är ju ändå lite tråkigt att se på saken på det sättet. Samtidigt är det faktiskt svårt att inte tänka till lite extra när den första siffran i antalet är så främmande att det känns som att man aldrig sett den tidigare. Så nu ska jag nog ta och tänka till lite extra i alla fall, vi får se vart det landar.

På måndag har jag alltså stått stadigt på den här planeten under de tjugo senaste varven runt solen. Det är många som stått brevid mig, vissa längre än andra. Jag tänker på alla människor som jag lärt känna och delat upplevelser med. Även om vissa idag endast existerar som minnen från barndomen så är alla viktiga, på sitt sätt. Allihopa finns på något sätt lagrade som ett minne i min lilla hjärna, och det tackar jag för. Det är lite som en souvenir från mina första tjugo år här på Jorden. Något som jag kan ta fram och titta på när jag har tråkigt. Men man får inte titta för länge. En liten stund så där ibland går bra men sen gäller det att vända blicken i motsatt riktning igen. Bakåt är bra men framåt är ännu bättre. Livet har fått en bra start men jag har förhoppningar om att det kommer att bli ännu bättre. Det finns ju fortfarande många upplevelser att uppleva och många människor att snurra med.

Ja, det var väl typ där det landade.

Amazonas största skräck

Området kring Amazonasfloden har ett väldigt rikt ekosystem. Här lever en enorm mängd arter, somliga mer skräckinjagande än andra. Anakondor och pirayor är några av de arter som kan få vem som helst att tänka till en extra gång innan man tar ett dopp i floden. Men om man frågar lokalbefolkningen så är det bara ett djur man har i tanken när man vadar ut i vattnet, candirú.

Långt ifrån lika stor som anakondan, ja till och med mindre än pirayan. Den lilla fisken candirú är ett av de minsta ryggradsdjuren på planeten. Det händer inte ens ofta att den korsar en människas väg, men de historier om de gånger det faktiskt skett är mer än tillräckligt äckliga för att sätta skräck i vem som helst.

 

Den 10-15 cm långa fisken är en parasit som sakta skuggar sin kommande värd, oftast en fisk, i väntan på det rätta ögonblicket att slå till. När den bestämmer sig för att slå till gör den det med en häpnadsväckande fart för ett så litet djur. Målet för attacken är värddjurets gälar. Candirún lokaliserar den ammoniak som utsöndras från en fisks gälar och vet på så sätt vart den ska slå till. Den lilla parasiten borrar sig in i en utav gälarna och samtidigt utlöser den taggar likt ett paraply för att säkra sin position. Väl på plats i sin värd biter den sönder en närliggande artär för att suga upp blod. Processen tar ungefär två minuter innan candirún har fyllts med blod och släpper taget om sin värd. När den sedan simmar ner i djupet för att tillgodogöra sig den näring den fått kan det tyckas att värden är fri, men icke. Skadorna som en candirú skapar hos sitt värddjur är tillräckliga för att överlevnadschansen ska vara liten.

 

En urinerande människa kan av candirún lätt misstas för den ammoniak som gälar utsöndrar och du kan själv tänka dig följderna. Precis som om den attackerade en fisk försöker den ta sig så långt in som möjligt. Anus, vagina och penis är tre vägar som parasiten är känd för att ta, oftast ackompanjerat av offrets händer som desperat försöker få tag på den hala fisken innan den tagit sig för långt in. Om det panikslagna offret otroligt nog skulle få tag på fisken skulle varje försök att dra ut den medföra otrolig smärta tack vare de paraplyliknande taggarna. När den har letat sig så långt in att den kan börja suga blod sväller den snabbt likt en fästing och kan inte ta sig ut. Vill man bli av med den lilla parasiten, vilket man måste om man inte vill dö av infektioner, får man vända sig till någon med kunskaper inom kirurgi.

Figur: Candirú på väg in i värddjurets gäle.

 

Med all rätt håller lokalborna händerna på rätt ställen när de badar i vattnet. Längs Amazonfloden finns till och med legender som berättar om människor som kastrerat sig för att slippa en obehaglig död. Det är kanske inte nödvändigt att kastrera sig idag då det finns medicinsk kirurgi att tillämpa. Men vad du än gör, kissa inte i vattnet.

Många underbara melodier har fötts ur de begränsningar som spelmusikerna till en början fick stångas med. De tidiga konsolernas ljudchip gav dig absolut ingenting att gömma dig bakom om din melodi inte höll måttet. Kompositören var tvungen att skapa en enkel melodi men som samtidigt kunde releteras till de känslor som spelet gav dig. Det fanns ingen bländande grafik och inga storslagna orkesterstycken att ta till. Det var bara en handkontroll, en spelidé och en ackompanjerande melodi. Fungerade inte en av punkterna skulle spelet inte sälja. Ett bra exempel på ett spel som satte alla dessa punkter är 1985 års Super Mario Bros. till Nintendos 8-bitars konsol. Det har sålts i 40 miljoner exemplar och vem kan egentligen inte nynna på huvudtemat i det spelet?

Men det var när Super Nintendo lanserades som jag tycker att spelmusiken nådde sin absoluta peak. Det nya ljudchipet gav kompisitören något större frihet men melodierna försakades aldrig. Kanske är det lite nostalgi som gör att jag inte kan se helt klart i ämnet men jag tror ändå inte att det bara är minnen och scener som just jag relaterar till som får mig att gilla just den här musiken. Eller är det så? Är det så att melodierna egentligen är helt kassa men får mig att tänka på ett underbart spel? Är det i så fall samma sak med filmmusik? Nej, jag tror verkligen inte det. Ett bra stycke är ett bra stycke och kan stå stadigt på egna ben. Även om mina minnen i de följande fallen får musiken att lyfta några ytterligare hundra meter över marken.