Tomater & Radiokablar

Nu drar jag till Stockholm. Sen drar jag till Västerås. Sen drar jag tillbaka till dit jag drog ifrån från början, dvs Uppsala.

Till Stockholm idag, Västerås imorgon och tillbaka till Uppsala på söndag, alltså.

Jag kommer med andra ord rita en perfekt triangel!

I Stockholm drar jag på inflyttningsfest. I Västerås drar jag på 70-års kalas. Uppsala drar jag till för att jag bor där.

Vi kanske ses på vägen!

En gång i veckan får man äntligen se ett nytt avsnitt av Heroes. Men det är inte tillräckligt. Jag vill se något mer. Vill kunna titta på något de dagar då alla Heroes-avsnitt på hårddisken redan är sedda. Jag vill följa, alternativt beta mig igenom, något mer.

Så jag bestämde mig till slut för att börja kolla på Battlestar Galactica. Det finns redan fyra säsonger. Jag hade bara hört bra saker om serien innan så det kunde ju inte bli fel. Vilket det inte blev heller. Jag har bara hunnit se den tre timmar långa miniserien som fungerar som pilotavsnitt och kickar igång serien men herregud vad bra det är. Serien står på en stadig science-fiction grund men är så väldigt mycket mer. Ibland brukar serier som dessa endast uppskattas av den mest insnöade sci-fi publiken, tänk Star Trek, men det här är något helt annat. Jag har svårt att se hur någon överhuvudtaget kan ogilla Battlestar Galactica. Skådespelarna är så bra att jag undrar varför jag inte sett dem tidigare (förutom en som jag faktiskt sett i Greys Anatomy) och handlingen är nästintill en fingerbitare. Jag blev berörd redan ett antal gånger under de inledande timmarna, och då har jag knappt lärt känna karaktärerna än. Man skulle kunna säga att det är ett välregisserat drama i sci-fi miljö som absolut inte borde avfärdas som ytterligar en tråkig sci-fi smörja.

Om någon nu undrar om jag någonsin kommer berätta vad serien faktiskt handlar om så bara lugn, jag ska göra det nu.

Battlestar Galactica utspelar sig långt ut i rymden och långt in i framtiden. Mänskligheten lever på tolv olika kolonier i en avlägsen del av vintergatan men står nu på randen till utrotning och en liten skara överlevare tvingas fly. Orsaken stavas en egen kreaktion som valt att göra uppror. De få människor som överlever driver nu planlöst iväg från sina gamla hem och ut i det okända. Man lever på ett enda hopp. Man lever på en legend om ett hem där allting började. En planet som enligt uråldriga skrifter går under namnet Jorden. Men finns den verkligen?

Så ett tips till er som inte har något att titta på, titta på South Park.

Any day now. Snart kickar helskägget in, jag känner det på mig. Fortfarande så vaknar jag lika besviken varje morgon, men jag vet. Jag vet att snart kommer det. Vilken dag som helst. Och då, då kan jag äntligen se ut som frontmännen i banden jag älskar. Skägg är respekt, skägg är coolt och skägg är nästan en garanti på att bäraren gör grym musik. Kolla bara in bilderna på dessa fyra:

Doug Martsch(Built to Spill),
Andy Hull(Manchester Orchestra),
Ben Bridwell(Band of Horses) och Robin Pecknold(Fleet Foxes).

Skägg! Ge mig!

Arton! Jag gillar arton. Jag gillar speciellt när arton uppenbarar sig i form av poäng på t.ex tentor i matematik. Det brukar innebära att man klarat kursen, varken mer eller mindre.

Idag fick jag reda på resultatet på flervariabeltentan. Jag fick sjutton. Haha, nejdå, jag fick arton.

För att fira detta väljer jag att drömma mig tillbaka till en viss händelse som inträffade under helgen.

Och det visar sig faktiskt att någon vänlig själ har varit framme med kameran filmat delar av denna händelse.

 

För ett par veckor sedan läste jag en intervju med Matthew Bellamy. Han utlovade att scenen under den kommande Europaturnén skulle vara något utöver det vanliga. Han nämde bland annat att bandet skulle stå på plattformar flera meter upp i luften och spela. Ett par veckor senare står jag ungefär ett längdhopp av Carl Lewis ifrån scenen. Men jag ser inget speciellt. Förbandet The Horrors har slutat spela och jag söker förbrilt med blicken efter de där utlovade plattformarna. Tillslut tänker jag att Hovet kanske är för litet för Muse att leva ut sina arenarockdrömmar.

Ungefär en halvtimme efter det att The Horrors slutat spela gör Bellamy och Co. entré. Om energin i Hovet var noll under förbandet är den nära hundra nu. Det känns som att varenda människa i hallen börjar svettas i samma stund den första tonen tas. Och då är det ändå en lugn ton. Muse kommer ut och börjar spela på en del av den symfoni som avslutar det nya albumet The Resistance. Efter nån minuts bankande på två gigantiska trummar av trummisen Dominic Howard börjar plötsligt de tre bandmedlemmarna sakta att stiga mot taket. Aha! Ur golvet kommer tre gigantiska kuber med bandmedlemmarna ovan på. De tre kuberna är helt uppe ur golvet lagom till att den inledande symfonin är slut. Då drar Uprising igång och alla på golvet hoppar takten. Låten Resistance följer och det fortsätter på samma sätt. Bandet står kanske fem meter över publiken och publiken älskar det, men börjar få känningar i nacken. Något som bandet verkar ha tänkt på, för när introt till den tredje låten drar igång börjar kuberna sakta röra sig neråt. Den tredje låten är ingen mindre än New Born och jag är helt överlycklig när bandet tillslut når marken igen och Bellamy drar igång låten på allvar med sina otroliga gitarriff. Kuberna används sedan till och från under hela konserten. Inte längre lika mycket som plattformar åt bandet utan mer som skärmar och bara allmänt coola grejer.

Men det är inte bara scenografin som gör det här till en minnesvärd spelning. Bandet spelar rakt igenom fläckfritt och Bellamy sjunger som om han var instängd i en studio hemma i England. Publiken på 9000 personer är det bra tryck på genom hela konserten även om jag själv fick lugna ner mig lite till extranummren. Jag var nämligen törstig redan innan spelningen och fram emot slutet gjorde varje rörelse ont i huvudet. Att inte ha tillgång till vatten samtidigt som man står och hoppar så att svetten rinner och jeansen klibbar fast på benen är ingen bra kombination. Men det var ändå så värt det som det någonsin kan bli. I stort så spelas alla låtar jag vill höra och lite till.

När Knights of Cydonia tillslut mynnar ut i ett gigantiskt rökmoln känns allting så rätt. Explosioner som dessa kommer sällan utan ett gigantiskt moln av rök.

Setlist:
1. Exogenesis: Symphony, Part 1: Overture
2. Uprising
3. Resistance
4. New Born
5. Map of the Problematique
6. Supermassive Black Hole
7. Guiding Light 
8. Hysteria
9. United States Of Eurasia
10. Cave
11. Unintended
12. Bas & Trummor
13. Undisclosed Desires
14. Starlight
15. Plug In Baby
16. Time Is Running Out
17. Unnatural Selection

Extranummer:
18. Stockholm Syndrome
19. Knights of Cydonia (munspels intro)

Mekanik tenta imorgon sen är det över, för den här gången. Skönt. Skönt också att om det skulle behövas så hinner jag skriva omtentan innan alperna. Omtentan ligger dagen innan avfärd. Mindre bra att de lagt den omtentan och den i akvatisk miljöanalys på samma dag, samma tid och i samma sal. Bra där! Men vad vet jag, kanske går det att skriva två samtidigt om man blir tvungen. Ta varannan uppgift, hoppa lite fram och tillbaka. Skrivtiden är ju ändå fem timmar...

Det ska bli skönt att snart ha en helg där man inte behöver plugga, kan inte riktigt minnas när det sist inträffade. Och sen får man ju inte glömma Muse på lördag. Det kommer bli en bra helg det här.

Fokus! Inte tänka på helgen riktigt än. Eller jo, lite kanske.

Den explosiva familjen Krakatoa

Krakatoa anses ibland vara jordens mest kända vulkan. Men kan det verkligen stämma, skulle inte en någorlunda allmänbildad person räkna upp vulkaner som St. Helens eller Vesuvius i första hand? Är det kanske så att allmänheten i stort inte känner till dess explosiva historia.

Vi befinner oss i Indonesien och historien tar sin början runt 500-talet. Någon gång vid denna tidpunkt har vulkanen Krakatoas ”far” sitt stora utbrott. Det sägs att det var detta utbrott som gav upphov till att de indonesiska öarna Java och Sumatra delade på sig, innan utbrottet fanns inget sund mellan dem. Men denna händelse har inte fått något exakt datum då olika år angetts på olika håll samtidigt som utbrottet ägde rum för så länge sedan att inga klara bevis kan hittas. Man vet i alla fall att efter denna mäktiga explosion så har ”sonen” Krakatoa stått att finna på en av öarna i sundet som dess far tros ha skapat. Fram tills 1883.

 

1883 blev både ön och Krakatoa till intet gjord i ett nytt utbrott. Smällen från utbrottet hördes så långt bort som 5 000 km från platsen och anses vara den högsta smäll som någonsin registrerats i modern tid. Explosionen motsvarade så mycket som 200 megaton TNT, hela 13 000 gånger mer än atombomben Little Boy som totalförstörde Hiroshima. Vulkanutbrottet tog mer än 36 000 människors liv. Ett tusental människor dog av het regnande aska men de flesta miste livet i de tsunamis som följde.

 

Krakatoas enorma utbrott fick globala effekter. Jordens medeltemperatur sjönk med 1,2 grader Celsius, och det dröjde hela fem år tills dess att den normala temperaturen var återställd. Temperaturändringen tillskrivs den massiva mängd svaveldioxid (SO₂) som släpptes ut i atmosfären. När svaveldioxiden reagerade med vattenångan i atmosfären bildades svavelsyrlighet (H₂SO₃) vilket ledde till att mer solljus än vanligt reflekterades bort från planeten.

 

Ytterligare en global effekt var att himlen blev mörklagd i flera dagar och att spektakulära solnedgångar kunde ses världen över i flera månader. Edvard Munchs berömda målning Skriet tros vara baserad på hur himlen såg ut över Norge efter utbrottet. ”Plötsligt blev himlen blodröd, jag stod där och skakade av rädsla samtidigt som jag kände ett högljutt, oändligt skri genomtränga naturen.” Så beskriver Munch själv grunden till sin målning. Tavlan är målad 1893.

 

Figur: Skriet, inspirerad av ett gigantiskt vulkanutbrott?

 

Efter det att Krakatoa sprängt sig själv i bitar har dess son, Anak Krakatoa, sakta men säkert letat sig upp mot vattenytan. Idag sträcker sig Anak Krakatoa 150 meter upp i luften. Den nya vulkanen har växt med ett snitt på 13 cm per vecka de senaste 60 åren! Det återstår att se om sonen kommer att gå samma öde till mötes som sina föregångare.

 

Figur: En teckning av Krakatoa från tidigt 1800-tal.

Tentan idag gick mest dåligt. Lite bra, men mest dåligt. Hursomhelst så är det bara att börja ladda om inför mekaniken på fredag. Känns ganska hopplöst för tillfället och jag tror inte att 3 dagars pluggande hinner ändra på det, inte speciellt mycket i alla fall. Men först ska jag ladda inför något helt annat - kvällens innebandymatch. Det är säsongspremiär och Tjernobyl Allstars (det är vi) ska visa nykomlingarna Nilsson & Co vad de har gett sig in på.

I trean på gymnasiet gör alla ett projektarbete. Jag fick för mig att jag skulle skriva en tidning med artiklar som alla berättar om otroliga saker i naturen. Tack vare det fantastiska fenomenet kallat internet hittade jag en hel del intressant att skriva om och det hela slutade med en läsvärd tidning åt läsaren och ett mvg åt mig. Men just läsare var det dåligt med, jag kan tänka mig att det är ungefär jag och min handledare som läst tidning. Det vill jag ändra på. Och vad passar då bättre än att göra en liten bloggserie av det hela. Jag tycker nämligen att det här är lite, lite för bra grejjer för att gå så obemärkt förbi. Skrev jag det hela idag skulle det kanske bli lite annorlunda men jag tänker inte gå in och ändra någonting, det får vara som det är. Jag tänker mig att jag lägger upp en artikel i veckan ungefär. Om det blir uppskattat kan jag tänka mig att fylla på med nya artiklar när det gamla materialet är slut.

Precis som tidningen så väljer jag att kalla bloggserien för Förbluffande natur. Jag kommer antingen publicera texten direkt i bloggen eller bara lägga upp en Pdf-fil, vi får se hur mycket plats det tar. Den första artikeln dyker antagligen upp om ett par dagar, kanske redan imorgon.

På måndag ska både jag och Eric skriva tenta i flervariabelanalys, ni vet trippelintegraler och sånt. De senaste dagarna har vi pluggat en hel del, han med sina klasskamrater och jag med mina. Här kommer en lite skildring av hur det sett ut.

I torsdags var jag i skolan klockan åtta. Jag var hemma klockan halv sju ungefär. Eric var också i skolan klockan åtta. Han var hemma halv tolv, på natten. Jag vet inte riktigt hur han gjorde men han sa att en matlåda och en termos kaffe räckte fint. Så igår, fredag, tänkte jag att kan han så kan jag också. Började återigen klockan åtta. Åt lunch på skolans restaurang Rullan så jag kunde spara matlådan till kvällen. Trots kvällsmat var jag helt slut och gav upp klockan halv åtta, koncentrationen var inte längre på topp. Eric var inte hemma när jag kom hem. Han kom hem halv elva den här gången. Han började i och för sig lite senare än mig den morgonen men fortfarande, hur är det möjligt? Idag, lördag, drog jag, Eric också, till skolan klockan elva. Jag åt fryst lasagne från Ica till lunchen, vi fyllde på med hemkörd (skolkörd?) pizza runt klockan sju. Klockan nio var krafterna slut och 1+1 blev 1. Dags att dra hem. Men gissa vad. Nu är klockan halv elva och Eric är inte hemma än. Hmmm... Man kanske skulle börja dricka kaffe.

Annars måste jag säga att Ångströmslaboratoriet är en väldigt mysig plats under tentatider. När vi gick hem idag var det fortfarande studenter överallt, hälften gäspandes, hälften skrattandes och hälften med huvudet i boken. I grupprummen skymtar man bord som inte längre syns på grund av böcker, papper, termosar, tomma pizzakartonger och 10-pack med Gorbys. Man ska vara glad om man hittar ett bord som inte är upptaget, klockan nio på en lördag. Det är stunder som dessa man minns.

Jag vet att det blev fel där uppe, men som sagt, 1+1=1.

Fick reda på igår att säsong 4 av Heroes har dragit igång. Finns redan 5 avsnitt ute på internet. Att det här har skett med mig själv helt ovetandes ställer jag mig helt oförståendes till. Hur kunde jag missa detta? Kan det möjligtvis bero på sjukdom och sedan omänskligt mycket pluggande. Ja, så måste det vara, annars är det oacceptabelt. Fast när jag tänker efter så är det ju ändå ganska positivt att nu ha 5 nya avsnitt att titta på. Det måste väl ändå väga upp för den skuld jag känner för att inte varit med från början? Ja, så måste det vara.

Medans jag väntar på att de två första Heroes-avsnitten ska ladda klart lyssnar jag på det här. Enligt Last.fm har jag nästan 100 spelade Built to Spill-låtar de senast sju dagarna, tror jag börjar falla för det här bandet. Har missat dem tidigare av någon anledning. Men det får väl nästan ses som något positivt det också. Nu har jag ju massor med härlig musik som jag inte hört förrut att lyssna på. Det måste väl väga upp för att jag är mer än tio år efter med att upptäcka bandet? Ja, så måste det vara.

Annars kan jag väl berätta att det är kallt som snor att cykla till skolan på mornarna. Jag tror att det nästan var tre minus grader imorse. Men jag klagar inte, ni kan se det mer som ett konstaterande av att det är väldigt kallt på mornarna nuförtiden.

(Sen om någon känner sig träffad för att jag lånat lite av rubriken från en annan plats så har jag bara en sak att säga till den personen - You wanna fight about it!?)

Idag snöade det här i Uppsala. Kom en del imorse när jag var på väg till skolan för att skriva tenta i akvatiskt miljöanalys. Just vägen var inte så lång då vi skrev i ekonomikum, som ligger ungefär 50 meter från mitt hus. Tentan var något svårare än väntat. Kan nog ha klarat den ändå, även om jag gjorde några helt idiotiska misstag. Är det inte konstigt att man alltid blir IQ-befriad i samma sekund som man går in i en tentasal? Jaja, det är väl bara att hoppas på det bästa som vanligt.

Efter tentan skrevs en inlämningsuppgift i Mekanik hemma hos Lino. Vägen dit var heller inte speciellt lång. Lino bor ungefär 50 meter från ekonomikum. Sen om någon undrar så var uppgiften att räkna ut rörelseenergin hos en satellit i elliptisk bana runt jorden, i tre olika punkter. Ett ganska trivialt problem, skulle det visa sig, om man innehar vissa elementära kunskaper om skalär- och vektorprodukt.

Senare på kvällen bar det av till ICA Maxi. Där innhandlade jag och Eric föda för 900 kr. Som tur var hade vi diverse rabatter och en del pant så det hela landade istället på 800 kr. När vi kommer hem igen visar det sig att Sverige leder med 3-0 mot Albanien i paus. Matchen slutar tillslut 4-1 och det känns som att det gav visst hopp om framtiden. Matchen mellan ICA Maxi-varorna och kylskåpet/frysen är däremot en helt annan historia.

Tro det eller ej men idag fyller Liftarens guide till galaxen 30 år. För snart 6 år sedan öppnade jag denna fantastiska bok skriven av Douglas Adams för första gången. Den var så annorlunda, oförutsägbar, spännande och framför allt så rolig att dess dragningskraft mest kunde liknas vid ett svart hål. Den var omöjlig att lägga åt sidan. Jag har sedan läst den en eller två gånger till om jag inte minns helt fel. Hur som helst så får jag just nu ett otroligt sug att återigen dyka in i Liftarens värld. En värld som har vridits och vänts in i det absurda. Jag ska ta ett exempel. Läs på egen risk om du inte läst boken.

Det bästa är kanske när Jorden i själva verket visar sig vara en superdator som ska räkna ut vad frågan till svaret 42 är. 42 som är svaret på den slutgiltiga, ultimata frågan. Det är svaret till allt - livet, univerum, allt. Detta har nämligen räknats ut av en annan superdator. Men man vet inte riktigt vad den exakta frågan är, så man skapade Jorden. Tyvärr blir Jorden förstörd precis innan svaret kan befrågas (kan man säga så?). Mössen, som tagit hand om datorn, dvs Jorden, i miljontals år, blir förtvivlade. Men mössen bestämmer sig för att fejka frågan istället för att börja om på ny kula. Man kommer överens om att frågan från och med nu är "How many roads must a man walk down?".

Det finns ingen annan bok som fått mig att skratta rakt ut tills tårarna rinnner. För här finns mer än bara hjärndöda skämt på kiss- och bajsnivå, här finns helt genialisk satir av religion, politik, männskligt beteende och allt man kan tänka sig. Adams har skapat en form av humor som saknar motstycke. Det är absurt, självklart och så förbannat smart på samma gång. Tyvärr så dog han år 2001, endast 49 år gammal. Men hans livsverk, en trilogi på fem delar som går under namnet Liftarens guide till galaxen, kommer enligt mina egna prognoser leva bra mycket längre än så.

Lagerbäck avgår. Bra. Han har gjort det bra med svenska landslaget men det är dags för något nytt. Nya spelare, ny tränare. Jag känner mig inte så insatt i vem som passar bäst som Lasses efterträdare men jag tänker ändå säga några saker. För det första så är det oerhört många som vill se Svennis ta över. Nja... Visst, Svennis har haft några fantastiska framgångar under sin karriär, men det var länge sedan nu. Hans syn på fotboll är minst lika konservativ som Lagerbäcks och han tycks lyckas bättre med klubblag än landslag. Roland Andersson skulle i stort sätt bli mer av samma sak. Hasse Backe har väl aldrig gjort något bra? Jag menar sparkad efter fyra matcher med Panathinaikos säger väl det mesta. Nej, jag säger Jörgen Lennartsson. Sättet som U-21 landslaget spelade på i sommras är precis så som man måste spela när man som Sverige inte har världsstjärnor på varje position. Man måste våga. Man måste våga tro på sig själv och man måste våga spela aggressivt.

Jag är som sagt inte så insatt men att förbundet gav Lennartsson förtroendet att ta hand om Sveriges största talanger måste ju betyda något. Jag både tror och hoppas att valet blir Lennartsson men kanske finns det någon där ute som passar ännu bättre. Det där har förhoppningsvis förbundet bättre koll på än mig.

Nu hoppas jag i alla fall att Lagerbäck får fina hyllningar på Råsunda på onsdag. Det är han värd.

So long, and thanks for all the fish.

Vid det här laget är det väl allmänt vedertaget att en dikt ska skrivas när Sverige ska ta sig an Danmark i fotboll. Och eftersom årets viktigaste fotbollsmatch spelas just idag mot just Danmark drog jag snabbt ihop ett litet stycke genialisk prosa. VM eller inte, ikväll avgörs det.

Bendtner åker i marken, det är livat i hela Parken

Men snart är det tyst, hörs inte ett knyst

För skottet från dansken, plockar Isaksson i handsken

Danmark har inte en chans, när svenskarna spelar som i trans

För Mellberg är stark, släpper aldrig nån mark

Och Källström han vågar, slår passningar som plågar

Och Elm han är ung, men bössan hans tung

Och Henke är smart, styr spelet med fart

Och med Zlatans ego, kommer vi krossa allt Lego

Så här är det, jag och mina buddies i Uppsala har länge planerat en resa till Åre och för ett par dagar sedan slog vi slag i saken och drog iväg en bokning. En bokning till Val Thorens i franska alperna. Ja, någonstans på vägen ändrades målet för resan. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men det hände i alla fall. Så i januari sätter vi oss på bussen och drar ner mot Frankrike och Val Thorens. Inte illa. Inte alls illa, faktiskt. Bussen ner till Val Thorens har jag dessutom satt mig på en gång tidigare, för snart tre år sedan. Kanske lite tråkigt att man inte får åka till något nytt ställe den här gången, men samtidigt så vet jag ju nu hur grymt jävla roligt vi kommer ha. Men jag vet också att det kommer att kosta en hel del pengar. Pengar som jag inte har, för tillfället. Så om det är någon som känner sig manad att skänka en slant, eller varför inte två, så säg bara till. Mitt kontonummer finns till för generösa människor som ni. Nej men det löser sig nog, även om det blir knapert.

För övrigt så fick Barack Obama Nobels fredspris. Hur tänker norrmännen egentligen? Jag menar bara för att man har varit USA:s president i snart ett år utan att starta ett krig ska man väl inte få ett fredspris? Det är ju som att jag skulle få ett pris för att jag inte våldtagit någon. Man kanske borde vänta tills Obama åtminstonde avslutat de två krig han redan är inblandad i innan man ger honom ett pris för att upprätthålla världsfreden.

I dessa tentaperioder ser det ofta väldigt mörkt ut när man blickar mot horisonten. Det känns som att man hänger från en klippa men inte riktigt har kraft att ta sig upp. Motivationen finns där ibland, ibland inte. Men även när man hänger och dinglar som mest finns det ändå små ljusglimtar att skymta på horisonten. De är små, men starka. Vad sägs till exempel om Muse på Hovet dagen efter den sista tentan? Skriva mekanik på fredagen och åka till Stockholm på lördagen. Bara tanken på att snart få se Muse spela live ger mig lite extra motivation. Även om jag är ytterst tveksam till deras nya skiva tvekar jag inte en sekund på att extas kommer uppnås under gamla klassiker som New Born och Plug In Baby. Den 24 oktober är därför ett datum som får mig att hänga i lite extra. Förhoppningsvis kan jag till och med ta mig upp över kanten tack vare detta.

Men vad händer efter det då? En ny klippa? In i höstterminens andra, och sista, period med tre nya kurser och inget att se fram emot? Nja, hälften rätt. En ny period med analytisk miljökemi, elektromagnetism och fysikalisk kemi på schemat stämmer bra, men att det inte skulle finnas något att se fram emot!? Vad ska han göra nu som är så kul, undrar ni. Jo det ska jag berätta för er, men det får bli imorgon.

Ha! Vem är det som hänger från en klippa nu?!

10 dagar med en kroppstemperatur kring 40 grader Celsius (313,15 grader Kelvin) är inte alls så roligt som man kanske skulle kunna tro. Och inte får man något för det heller. Här har man gått och hoppats på att det är svininfluensan man har, men ett par prover hos läkaren visar att så är inte fallet. Orden räcker inte till för att beskriva min besvikelse.

Nu är jag tillbaka i skolan och ni skulle se besvikelsen i ögonen på folk som frågar mig om det var svininfluensan jag hade. Deras besvikelse blir sedan stora spadtag som skyfflas upp på min egen hög av besvikelse. Det är svårt att släppa men i slutändan får man väl acceptera att sånt är livet, man kan inte få allt.

Sen var det det här med skolan, två veckor har jag missat. Det märks. Som tur är har man i alla fall kompisar som kan lära en det de själva snappat upp. Det kanske inte alltid är så mycket men man tar vad man får. Sen har jag ju faktiskt en vecka på mig innan första tentan, och sen en vecka till innan de två sista. Det kan gå, kanske. Men just nu är jag mest besviken på att jag inte haft svininfluensa och orkar inte tänka på skolan. Kanske skulle jag ta och trösta mig själv med att sätta på Fifa 10 och leda Hamburg och Markus Berg mot ytterligare vinster i Bundesliga.