Tomater & Radiokablar

Jag har gjort en spotifylista. Den innehåller de 30 bästa låtarna från 90-talet. Ganska svårt när man själv inte var aktiv lyssnare vid den tiden men jag gjorde ett försök och fick ihop en topp 30 som jag är ganska nöjd med. En låt per artist. Nr 30 högst upp och nr 1 längst ner. Kan tänka mig att jag missat nåt, slängde ihop den ganska snabbt och ordningen behöver man heller inte lägga någon väldig vikt på egentligen.

90s - Top30

Tomater & Radiokablar har nu tagit ett litet steg närmare att vara en renodlad musikblogg.

Från och med nu blir det mer musiktips och mindre annat tjafs. Men Tomater & Radiokablar har inte för avsikt att helt döda den där andra delen som handlar om vilken färg skribenten har på sina strumpor idag (de är vita, btw). Skribenten tänker bara inte hålla igen med musiktipsandet längre.

För att fira denna nystart har bakgrunden här på bloggen dessutom blivit vit! Är det inte fantastiskt?

Och en annan sak.

Vill man hänga med ordentligt här på Tomater & Radiokablar framöver bör man lämpligen ha den eminenta tjänsten Spotify på sin dator. Har man inte det har man dock tur. Vår minst lika eminenta skribent sitter nämligen på en hel del invites. Och de börjar skava i stjärten.

"All I want in life is a little bit of love to take the pain away"



Kvaliten på youtube-klippet gör dock låten inte rättvisa. Spotify låter bättre.

Igår blev jag uppraggad av en man på Gröna Lund. Det hela var mycket underligt, och lite läskigt.

Stående i kön till slänggungorna (dissa inte!) kommer det nån liten unge och drar mig i bakfickan. Han säger nånting. Först förstår jag inte men snart är jag med på noterna, ungen pratar engelska. Han vill att jag ska gå till en äldre man som står och viftar åt mig i kön till Katapulten. Jaha, tänker jag. Jag går väl dit då.

Den äldre mannen frågar om jag pratar engelska. Ja det gör jag, svarar jag. Då säger han att han hade sett att jag hade Nudie-jeansen på mig. Vidare frågar han mig om jag köpt dem i Sverige. Ja, säger jag. Då börjar han berätta om hur han jobbar på ett Jeans-museum i Schweiz där de har MASSOR med jeans, även nudie. Han ger mig en liten lapp med info och besöksadress. Han ber mig komma dit nästa gång jag är i Schweiz. Jag lovar att det ska jag minsann göra. Jag går tillbaka till kön till slänggungorna (dissa fortfarande inte!).

Mycket lustigt.

En vecka på Kos. Sol, bad, party. Inte ett moln så långt ögat når.

Hemma i Sverige igen.

Regn, åska och mer regn. Himlen är inte blå längre och jag har blivit förkyld.

Jag hinner garanterat återhämta mig till den 12 augusti. Gör vädret det? Hoppas.

Den 12 till 14 augusti är det Way out West i Göteborg som gäller. Kommer bli en fantastisk helg, oavsett väder.

The National, Håkan Hellström, The Radio Dept., The Drums och Beach House är några av de godaste bitarna.



Pepp!

Två av fyra veckors arbetande är nu till historien.

Halvvägs genom mina fyra veckor på Mälarenergi kan jag meddela att jobbet har varit allt annat än tungt. Röja ogräs kring nätstationer sades det att vi skulle göra. Vad vi gör är i princip att åka bil. Åka bil hit och åka bil dit.

Min parhäst och tillika kartläsare heter Johan och har gått i samma klass som min syster visar det sig. Jag kör, Johan läser kartan och prickar av stationerna. Hälften av dessa stationer är inte i speciellt stort behov av att röjas överhuvudtaget så vi kan snabbt sätta oss bilen igen och åka mot nästa, om vi ens gått ur bilen.

Ibland kan man dock behöva röja en del, och då åker trimmern fram. Trimmern går på bensin, tvåtakt närmare bestämt. Något som Mälarenergi verkar ha missat. Någon där gav oss nämligen en bensindunke så att vi kunde fylla på när det tog slut. Det visade sig dock vara fyrtakt i dunken. Vilket resulterade i två förstörda trimmrar (vi har haft en var). Vilket i sin tur resulterade i att vi istället fick låna en trimmer från Köping. Ska det vara så svårt att förse sina sommarjobbare med rätt bensin? Jaja, alla kan väl göra fel ibland.

Det var en snabb redogörelse i halvtid om vad som hänt så här långt. Man får ju passa på att skriva lite när vuvuzelorna tystnar för ett ögonblick. Men nu bär det av igen, andra halvlek, Argentina mot Mexico. 2-0 står det. Argentina kommer vinna det här, tror jag. Maradona och co får det dock svårt mot Tyskland i kvarten. Tyskland är smarta nog att slå hål på Maradonas gulddrömmar.

Äntligen! Varför? Därför:

Fotbolls-VM!

Bada!

Röja lite ogräs åt Mälarenergi!

Sommargymma!

Grilla köttigt kött!

Dricka kall öl!

Åka på Way Out West!

Inte plugga!

För exakt en vecka sedan skrev jag att det regnar ute och det är tenta imorgon. Idag är det samma dag som den dagen. Det regnar ute och det är tenta imorgon. Enda skillnaden är väl att det är en annan tenta. Och att det har gått en vecka.

Det är grått ute och utsikten inför tentan är minst lika grå. Sen väntar en ännu gråare vecka inför den mest gråa tentan av dem alla.

Sen! Ja då jävlar. Efter sista tentan på fredag kommer alla färger bara explodera rakt ut!

Vad gör man när det regnar ute och man känner att man varken orkar eller behöver plugga mer inför morgondagens tenta? Om man hade Eurosport på TV:n hade man garanterat sjunkit ner i fåtöljen framför lite grustennis på Roland Garros. Nu faller det sig så att Eurosport inte finns att tillgå. Så istället funderar jag över om inte The Geese of Beverly Road är The Nationals finaste låt och kommer fram till att så antagligen är fallet.

"Serve me the sky tonight, serve me the sky with a big slice of lemon"

Jaha, då befann man sig mitt i en tentaperiod igen då. Även om det känns ganska bra för tillfället så vet jag att det inte kommer att göra det så länge till. När termodynamiken är skriven på måndag är det nämligen dags att ge sig på resten. Resten är i det här fallet något som jag knappt vet vad det faktiskt är. Jag tror att det stavas mekanik och fluidmekanik, kanske.

Än så länge så har helger i viss mån fortfarande varit helger. Och det väldigt trevliga helger med bland annat långa och mysiga kvällar i parken. Vi får se hur hårt det straffar sig nästa vecka.

Det är synd att den bästa tiden i Uppsala endast varar i några få veckor. Trots att det är tentor som ska skrivas hit och dit är det ändå de sista veckorna innan sommarlovet som är de finaste. Att ta några steg utanför dörren, slå sig ner på en filt i parken, grilla ett par hamburgare och spela lite kubb är inte helt fel.

Sufjan Stevens följde med The National till David Letterman. Hans bakgrundssång är precis lika vacker som den är på skivan. Skruva upp volymen och titta med fördel i hd, det är magiskt.

The Radio Dept. spelade på V-dala i lördags. Det var fint, trevligt, mysigt och allt där till.

Valborg har kommit och gått. En natt tog det. En natt, sen var Uppsala en död stad med skräp och glassplitter på vägarna och i parkerna. Ena dagen går man runt parken för att det är omöjligt att gå igenom, nästa cyklar man runt den fast den är tom. Valborg ger mig väldigt blandade känslor. Som tur är finns alkoholen där och trubbar ner känslan av panik när man tillslut bestämmer sig för att gå igenom parken och man ser fler ansikten än hjärnan någonsin klarar av att ta in.

Just nu känns det som att jag inte hinner med nånting. Alldeles för mycket att göra. Innan valborg är här tänkte jag att jag skulle städa, tvätta och allt det där. Samtidigt försöker jag hinna bygga klart världens snabbaste flotte. Byggandet tar hela dagarna och man missar föreläsningar, men man ska också gå på obligatoriska laborationer och skriva labrapporter. Jag som hade tänkt försöka klippa mig också! Det är tur att man kan köpa hamburgare och öl på byggområdet. Då slipper man i alla fall laga mat hela tiden.

När jag för fösta gången hör Terrible Love öppna The National's nya skiva High Violet slås jag av att låten inte alls är lika direkt som när jag hörde den på Jimmy Fallon för några veckor sedan. Låten är numera nedtonad och inpackad i ett moln av åska.

När jag lyssnar vidare får jag känslan av att det är ett mer subtilt och nedtonat The National vi har att göra med. Borta är i stort sätt allt fingerplockande och High Violet innehåller inga hårda käftsmällar likt Mr. November. Första genomlyssningen säger att det är ett bra album, men kanske inte i klass med Alligator och Boxer.

Sen händer det nåt.

Efter ett par lyssningar växer varenda låt fram till ett häpnandsväckande monument. Istället för att trycka upp mäktiga crescendon i ansiktet på mig har bandet låtit mig hitta dessa stunder själv. Och när jag väl gör det blir det som först kändes nedtonat och subtilt så in i helvete monumentalt att jag stundtals ser High Violet som The National's finaste stund. Tillsammans med Alligator och Boxer bildas nu en trio skivor som för mig är helt oslagbar.

Favoritlåt? Det är svårt. Väldigt svårt. Men att Conversation 16 vid ett tillfälle får mig att kämpa hårt för att hålla tillbaka tårarna säger inte lite. Att den sedan följs upp av England är så sjukt knäckande.

5/5

High Violet släpps den 11:de maj, men läckte ut på internet för ett par dagar sedan.