Tomater & Radiokablar

När jag sitter här på torsdagskvällen med en påse jordnötsringar och en aningen torr mun för att jag glömde köpa Cola också får jag plötsligt ett sug att berätta om roboten. Kanske är det för att jag lyssnar på Yoshimi Battles the Pink Robots av The Flaming Lips. Kanske är det utav någon helt annan anledning. Hursomhelst så förflyttar vi oss nu några år tillbaka i tiden, närmare bestämt till ettan på gymnasiet. Platsen är en av salarna på bottenvåningen i den gamla huvudbyggnaden på Rudbeckianska gymnasiet i Västerås. Jag sitter tillsammans med klassen på en psykologilektion. Lärarinnan, som jag inte riktigt minns namnet på men som är släkt med någon i klassen, har just gett oss en uppgift. Vi ska skriva om en robot. Skriv om en robot, sa hon, ni har tio minuter på er. Jag börjar skriva direkt. (Innan du läser vidare kanske du vill fundera lite snabbt på vad du själv hade skrivit.)

Det börjar ganska otippat med en gruvarbetar. Gruvarbetaren har en helt vanlig dag på jobbet och står och hackar med sin hacka. Han svingar och slår, varje slag låter likadant. Järn mot sten. Men helt plötsligt förändras ljudet. Järn mot plåt. Han har hittat något. Snart visar det sig att det är en robot han funnit. En gammal, något rostig, robot. Den visar inga tecken på att fungera längre. Omvärlden får tillslut nys om fyndet och man tycker det är märkligt hur en robot kan ha hittats inuti berget. Forskare tar tester. Det visar sig att roboten är 10000 år gammal.

När de tio minuterna är slut berättar lärarinnan att det här var ett personlighetstest. Har man skrivit en beskrivning av en robot, t.ex roboten är grön och 2 meter lång o.s.v, är man lagd åt det ena hållet. Jag minns inte exakt hur det låg till här men jag antar att man då är lagd åt det mer praktiska hållet. Motsatsen var då om man istället beskrev ett händelseförlopp, t.ex roboten och hans kompis tog en promenad ner till sjön för att fiska. Då är det antagligen så att man är lagd åt det intuitiva hållet, och förlitar sig på sin intuition eller nåt sånt. Men det var ändå inte det som var poängen med det här inlägget. Poängen var snarare att berätta om hur min fantasi ibland spårar okontrollerat.

Det var ett tag sedan jag såg Avatar. Men nu när fler och fler runt omkring mig stämmer in i den massiva hyllningskören skulle jag också vilja säga några ord om filmen som nu dragit in mest pengar genom tiderna.

Till att börja med såg jag inte filmen i 3D, men det är inte svårt att se vilka synpunkter i min bedömning som skulle förändras om så var fallet. Filmens positiva aspekt, det visuella, skulle antagligen öka nämnvärt. Filmens negativa aspekt, manuset, skulle förbli oförändrad.

Året är 2154 och Jack Sully anländer till månen Pandora för att hjälpa mänskligheten utvinna någon viktig mineral. Mer om handlingen behöver jag väl inte berätta med tanke på att de flesta nog sett filmen redan. Har man inte sett den; tänk Pocahontas i framtiden. Tänk också att Jack Sully sitter i rullstol och att han inkopplad till sin stora blåa avatar kan röra sig fritt på Pandora, till och med springa. Fast nu sa jag kanske för mycket, för nu vet ni antagligen hur filmen slutar också.

Avatars handling är i princip så avskalad den kan bli. Här finns allt en Hollywoodrulle ska ha, och inget annat. Den amerikanska soldaten som tror han är god men upptäcker att så inte är fallet, den rakt igenom elaka elakingen, den klassiska "stort monster, större monster"-scenen, det spirituella mot maskinen, och så vidare. Det finns inget utrymme för karaktärerna att utvecklas och jag bryr mig inte ett gnutta när en av dem faller ner och dör. Nu förstår jag att detta inte är filmens syfte, och James Cameron har själv sagt att man medvetet skalade av storyn för att istället fokusera på det visuella. Det visuella är definitivt väldigt snyggt men det kan inte bara vara jag som tycker att filmen skulle mått bra av en vettig handling också? Jag tycker att idén om avatarer som styrs genom nervsignaler är väldigt intressant, så varför slänga bort det på något så intetsägande och förutsägbart?

Det verkar ju dock som om Cameron har lyckats, om man ser till hur mycket pengar filmen dragit in. Kanske skulle även jag bländas av de fantastiska 3D effekterna om jag såg filmen i 3D, men storyn och karaktärerna där bakom skulle vara lika platta för det.

65/100

Pengar på kontot igen, en hel del dessutom. 12000 svenska kronor trillade det in från CSN redan i fredags. En del brändes på en Hoffmaestro-konsert följt av utgång på BJ (Birger Jarl) i lördags. En annan del brändes på betalningen av en kryssning till Helsingfors som äger rum nästa helg. Båda brända delar var förhållandevis små.

Kryssningen fick jag egentligen inte ens åka på, detta på grund av min ringa ålder, men ett telefonsamtal löste det problemet. Ett tiotal klasskamrater agerar målsman åt lilla mig, eller nåt åt det hållet. Eller är det kanske åt andra hållet? Kanske både och? Lite fram och tillbaka, ungefär som tennis. När vi ändå är inne på tennis så kan jag ju säga att det suger att inte ha Eurosport i Austrailen Open tider som dessa. Det suger nästan lika hårt som den där övergången till tennis gjorde.

Ikväll kan jag tipsa om Fleet Foxes live på p3 klockan 20.30. Tackar far min för att han upplyste mig om detta så nu kan ni kan tacka mig för att jag upplyste er om detta.

Kommer hem från skolan. Brer två mackor och slår mig ner vid köksbordet. Börjar bläddra i det nya numret av Ergo som låg i brevlådan imorse. Som vanligt tittar jag in nationsguiden lite extra för att se om det händer något av värde de kommande veckorna. V-dalas klubb Velvet brukar ju ha bra spelningar. Daniel Gilbert den 6/2, läser jag. Hurricane Gilbert som soloartist på Velvet alltså. Ja, varför inte. Läser vidare. Hästpojken den 20/2. Wait, what!? Läser en gång till. Hästpojken den 20/2. Lyckan är total. Sedan jag kom hem från alperna har jag i princip bara lyssnat på Hästpojken. Kolla in mina listor på Last.fm om du inte tror mig! Att sedan se att de kommer hit, till Uppsala, och till ett ställe där jag går in helt gratis är lite för bra för att vara sant. Jag läser en gång till. Det är sant.

Nu är den här, filmen ni alla väntat på. Låt mig presentera Freeriders vol. 5 - Osäkra kort. Vi som filmat är till största del Mattis, Erik och jag. Bilderna är tagna med Mattis systemkamera, några med Jalles digitalkamera. Filmerna är tagna med samma systemkamera. Redigeringen står jag och Mattis för. Vi slängde ihop allting igår kväll på hans macbook. Det var hur som helst en riktigt grym vecka och vi ser alla redan fram emot Freeriders vol. 6 - Osäkra kort 2. Kanske kommer den till påsken, kanske kommer den till nästa säsong. Vem vet? Säkert är i alla fall att Freeriders vol. 5 - Osäkra kort är här nu, och kanske, kanske är den vår inkörsport till freerider-eliten...
/Andrepiloten

Freeriders vol. 5 - Osäkra kort är klar! Jag kommer dock inte ha filmen i ett youtube-vänligt format förrns imorrn så idag för vi nöja oss med en liten film som Jalle snickrade ihop. Jalle är en polare till Gunnar som följde med oss till Val Thorens. Han var en väldigt trevlig prick och hade dessutom med sig en GPS-klocka som kunde mäta höjd och hastighet (och tid). Jag lånade den för att se vilken hastighet man kunde komma upp i, på skidor såklart. 103,3 km/h var svaret. Det går såklart att åka mycket fortare men jag såg det som en förutsättning att fortfarande ha kontroll på skidorna och inte vara en fara för någon annan. Så, without further ado, här är filmen.

Ny period, nya kurser. Bänkar mig i Siegbahnsalen igen. Det är första gången sedan en månad eller två. Klockan är åtta på morgonen. In kommer en två meters man med hockeyfrilla. Han sätter på sig en trägårdshandske på höger hand och börjar skriva med kritan på tavlan. Han bryter på något östeuropesikt språk. Drömmer jag? Nej, det verkar inte så. Gunnar kommer in två minuter sent och han har redan missat definitionen av vektorrummet. Tvåmetersmannen med hockeyfrilla säger inte ens vad han heter, han bara kör. Kursen heter i alla fall Linjär algebra II, så mycket har jag förstått. Och trots att jag någonstans insett att skolan har börjat igen har jag svårt att slita blicken från den gigantiska Volodymyrs* frisyr.

*Volodymyr heter våran nya lärare, enligt Uppsala universitets hemsida.

Sol, snö och skidor. Nu är jag hemma efter en veckas skidåkning i Val Thorens och jag kan med gott samvete säga att det har varit den bästa skidveckan i livet. Mängder av offpiståk med puder, drop och episka svängar. En och annan sten har varit där och petat under mina skidor men i slutändan är till och med det djupaste jacket värt varenda öre man får punga ut för nytt lagg.

Bilder kommer senare, även film.

Nu lyssnar vi på Hästpojken.