Rörmokare som flyger i rymden
Den enda nackdelen med att välja en Xbox 360 framför Nintendos Wii stavas Super Mario Galaxy och snart även Super Mario Galaxy 2. Tror ni mig inte så kan se på filmen som följer. Se också filmen även om ni tror mig, den är riktigt bra. Vår röd-blåa rörmokare flyger runt i rymden till tonerna av Queen, det är episkt med andra ord. Kanske skulle man ta och låna Super Mario Galaxy av Lino nån gång, det verkar ju definitivt vara värt det.
Spelmusik
Många underbara melodier har fötts ur de begränsningar som spelmusikerna till en början fick stångas med. De tidiga konsolernas ljudchip gav dig absolut ingenting att gömma dig bakom om din melodi inte höll måttet. Kompositören var tvungen att skapa en enkel melodi men som samtidigt kunde releteras till de känslor som spelet gav dig. Det fanns ingen bländande grafik och inga storslagna orkesterstycken att ta till. Det var bara en handkontroll, en spelidé och en ackompanjerande melodi. Fungerade inte en av punkterna skulle spelet inte sälja. Ett bra exempel på ett spel som satte alla dessa punkter är 1985 års Super Mario Bros. till Nintendos 8-bitars konsol. Det har sålts i 40 miljoner exemplar och vem kan egentligen inte nynna på huvudtemat i det spelet?
Men det var när Super Nintendo lanserades som jag tycker att spelmusiken nådde sin absoluta peak. Det nya ljudchipet gav kompisitören något större frihet men melodierna försakades aldrig. Kanske är det lite nostalgi som gör att jag inte kan se helt klart i ämnet men jag tror ändå inte att det bara är minnen och scener som just jag relaterar till som får mig att gilla just den här musiken. Eller är det så? Är det så att melodierna egentligen är helt kassa men får mig att tänka på ett underbart spel? Är det i så fall samma sak med filmmusik? Nej, jag tror verkligen inte det. Ett bra stycke är ett bra stycke och kan stå stadigt på egna ben. Även om mina minnen i de följande fallen får musiken att lyfta några ytterligare hundra meter över marken.
Men det var när Super Nintendo lanserades som jag tycker att spelmusiken nådde sin absoluta peak. Det nya ljudchipet gav kompisitören något större frihet men melodierna försakades aldrig. Kanske är det lite nostalgi som gör att jag inte kan se helt klart i ämnet men jag tror ändå inte att det bara är minnen och scener som just jag relaterar till som får mig att gilla just den här musiken. Eller är det så? Är det så att melodierna egentligen är helt kassa men får mig att tänka på ett underbart spel? Är det i så fall samma sak med filmmusik? Nej, jag tror verkligen inte det. Ett bra stycke är ett bra stycke och kan stå stadigt på egna ben. Även om mina minnen i de följande fallen får musiken att lyfta några ytterligare hundra meter över marken.
Röd ring från helvetet
Fan också! Trodde aldrig det skulle hända mig...
Barndomen strikes back! #2
Idag är det 20 år sedan den första gameboyen släpptes på marknaden! Ett stort grattis till Game Boy och ett stort tack till Nintendo som förgyllt många barndomsminnen. Jag minns själv när man en solig dag satt på skolgården och spelade i skuggan av ett träd. Som alla rutinerade spelare vet så var det viktigt att sitta i skuggan eftersom man annars inte såg ett dyft av vad som utspelade sig på skärmen. Jag minns också känslan av besvikelse när batterilampan började lysa rött och man inte hade några fler extra batterier i ryggsäcken, men samtidigt fylldes man av upprymdhet för man ville ju hinna spela så mycket som möjligt innan lampan slocknade helt! Det var goda tider det. Tack Nintendo.
