Jag blev aldrig veckans 20-åring i Vestmanlands Läns Tidning
Jag hade slipat på de mest finurliga svaren. Jag visste precis vad som inte fanns i garderoben, visste precis vad jag skulle göra om jag vann en miljon. Jag hade letat hela nätter och till slut hitta den största idolen. Jag hade valt den mest episka platsen för fotograferingen, plockat fram de snyggaste kläderna. Jag hade hittat en pose utan dess like. Jag såg verkligen fram emot mina minuter i rampljuset. Jag skulle ge alla läsare en start på dagen de aldrig glömmer. Jag skulle gå till historien som den bästa någonsin.
Jag blev aldrig veckans 20-åring i Vestmanlands Läns Tidning.
Jag blev aldrig veckans 20-åring i Vestmanlands Läns Tidning.
2000-talets bästa album - Topp 20
Den här listan skulle egentligen kunna se ut på så oändligt många sätt. Ens musiksmak förändras så enormt mycket under tio år. Tar jag i åtanke vad jag tyckte för säg fyra år sedan får vi en lista och om jag bara ser till vad jag tycker just nu får vi en helt annan lista. Men jag har i alla fall valt att fokusera på vad jag tycker just nu, även om jag aldrig kommer glömma de album jag avgudade som tonåring så passar många av dem inte riktigt in här. Så nu har det i alla fall, efter ett par kvällars arbete och en hel del klippa och klistra, landat på 20 album.
20. Give Up av The Postal Service
Death Cab For Cutie's Ben Gibbard slog ihop sin genialiska skalle med Jimmy Tamborello från Dntel, tillsammans skapade de fantastisk elektropop. Sju år senare står fansen fortfarande på knä och ber för en uppföljare. Frågan är om det någonsin kommer att hända, frågan är om det verkligen behövs.
19. Frengers av Mew
Att det är svårt att gilla något som kommer från Danmark är en djupt rotad spärr i den svenska själen. Skulle man få Frengers i handen är chansen dessutom stor att den skulle förpassas till papperskorgen på grund av det gräsliga omslaget. Det är alltså inte mycket som talar för att man överhuvudtaget skulle ge Frengers en chans. Men som du kanske har listat ut redan så är Frengers riktigt bra. Det bästa från Danmark sedan Lego.
18. We Were Dead Before The Ship Even Sank av Modest Mouse
Modest Mouse har på senare år tagit en sväng mot mer radiovänlig rock, och jag gillar det. Till We Were Dead värvade man dessutom den gamla The Smiths gittaristen Johnny Marr, och det räcker med att lyssna till gitarrerna i "Dashboard" för att konstatera att det var ett smart drag. Som vanligt så levererar Isaac Brock också textrader man skulle gett både armar och ben för att kommit på själv.
17. The Pains Of Being Pure At Heart av The Pains Of Being Pure At Heart
The Pains Of Being Pure At Heart släppte i år en debut som rakt igenom är en oemotståndlig blandning av shoegaze, indiepop och en gnutta The Smiths. Det är inte svårt att se (höra) varför det här albumet blivit så kritikerrosat, och hur kan man egentligen misslyckas när man har en låt som heter "This Love Is Fucking Right!"?
16. Cease To Begin av Band Of Horses
Är det inte så att all musik blir bättre om sångaren har ett stort skägg? Seattle-rockarna Band Of Horses har i alla fall förstått att så är fallet och levererar 2000-talets finaste skäggrock. När Cease To Begin flödar ut ur högtalarna och solen skiner är världen verkligen en underbar plats.
15. For Emma, Forever Ago av Bon Iver
Vi det här laget har nog de flesta hört historien om hur Justin Vernon låste in sig i en avlägsen timmerstuga för att tre månader senare komma ut med For Emma, Forever Ago. När man lyssnar på Bon Iver's ensamma klagosång känns det som om man sitter där brevid honom med en varm filt runt hela kroppen.
14. The '59 Sound av The Gaslight Anthem
På Youtube finns det ett klipp där The Gaslight Anthem sjunger sin låt "The '59 Sound" tillsammans med Bruce Springsteen på scenen. Även om han inte alls kan texten så måste det ändå vara ett stort ögonblick för bandet som, vid mer än ett tillfälle, namedroppar låtar av bossen själv på deras album The '59 Sound. The '59 Sound är nämligen ett album inspirerat av, nästan en hyllning till, såväl Springsteen som blueslegendaren Miles Davies. Allting förpackat i en modern punkrock-kostym. Udda? Ja. Bra? Mycket.
13. Boxer av The National
Jag tror att alla kan enas om att Boxer är en samling fantastiska låtar. Om man så lyssnar på hårdrock eller hip-hop i vanliga fall så är det omöjligt att inte sugas in i Bryan Devendorfs näst intill magiska slag på trummorna och Matt Berningers djupa, distinkta röst. Försök att hitta en person som inte gillar Boxer, det är nästintill omöjligt.
12. Relationship Of Command av At The Drive-In
När At The Drive-In släppte Relationship Of Command år 2000 spåddes de en lysande framtid, nästa Nirvana sades det. Några månader senare fanns inte bandet längre. Droger och de gigantiska förväntningarna som följde ett av 2000-talets mest influensrika rockalbum tros vara orsaken. Relationship Of Command är melodiöst, hårt och surrealistiskt.
11. Hot Fuss av The Killers
Man brukar prata om band som kommer från ingenstans. Men frågan är om något band någonsin kommit mindre från någonstans än The Killers. Deras debut innehåller spår som är så episkt poppiga att de borde vittna om flera år i branshen. The Killers har sedan fortsatt göra låtar som definerat den moderna populärmusiken men aldrig har de lyckats lika bra med helheten som de gjorde med Hot Fuss.
10. Transatlanticism av Death Cab For Cutie
Tack vare en gnista som kan spåras till tv-serien The O.C växte Death Cab For Cutie explosionsartat på den amerikanska indiescenen år 2003, något som var både positivt och negativt. Det positiva var att jag och många andra upptäckte Death Cab For Cutie's något Built To Spill-inspirerade indierock, det negativa var att vi nu aldrig kommer att få ett lika bra album som Transatlanticism.
9. I'm Wide Awake, It's Morning av Bright Eyes
Conor Oberst, som oftast går under namnet Bright Eyes, är en ganska spinkig liten man. Men det stoppar honom inte från att dra en välriktad spark i skrevet på etablissamanget. Han gör det med en akustisk gitarr, inspirerad av folkmusik och med en helt unik röst. På ett antal av spåren får hans unika röst dessutom sällskap av Emmylou Harris. Oberst kan vara 2000-talets bäst singer-songwriter och I'm Wide Awake är helt klart hans bästa album.
8. The Devil And God Are Raging Inside Me av Brand New
Efter bandets genombrott Deja Entendu styrde Jesse Lacey sitt Brand New ut på mörkare vatten. Och här ute är det mörkt, det kan jag lova. Men det är inte bara mörkret som tränger sig på, det är också en ökad musikalisk komplexitet som bäddar för en väldigt dynamisk och vacker ljudmatta. Här finns avlägsna skrik, barnkörer och tunga gitarriff. Lacey tar dessutom ett stort steg framåt när det kommer till lyrik. Här låter ingenting krystat eller pretentiöst längre, raderna levereras istället med känsla och ärlighet.
7. Lift Your Skinny Fists Like Antennas To Heaven av Godspeed You! Black Emperor
Fyra spår, var och en av dem en tjugo minuters symfoni som skapar bilder i huvudet så levande att de skulle kunna göras till en bok. Godspeed You! Black Emperor går bortom gränserna för pop/rock och skapar en åttio minuters vision av en planet som ruttnar inifrån. Detta ska upplevas ensam i mörkret med ett par hörlurar för maximal utdelning.
6. Sink Or Swim av The Gaslight Anthem
Om The '59 Sound var en hyllning förpackad i en modern punkrock-kostym så är det här något liknande. Skillnaden är att kostymen är skitig och vi har alldeles för roligt för att någon ens ska komma på tanken att lämna i den på kemtvätt. Istället stannar vi ute i månskenet och sjunger om den gamla goda tiden.
5. The Midnight Organ Fight av Frightened Rabbit
Skottarna i Frightened Rabbit saknar en bassist. Fast saknar är nog inte rätt ord då trummisen Grant Hutchison med råge bär upp en ljudbild som annars skulle kännas halvtom. Faktum är att The Midnight Organ Fight erbjuder en ljudbild av sällan skådat slag. Skottsk folkmusik blandas friskt med mer klassisk indierock och på det läggs Scott Hutchisons direkta texter där han säger rakt ut vad han vill ha, vilket är en annan individs värme, utan något krussidull. Det är en kombination som är totalt omöjlig att försvara sig mot.
4. I'm Like A Virgin Losing A Child av Manchester Orchestra
Andy Hull var nitton år när han och hans band vara klara med I'm Like A Virgin Losing A Child. Jag förstår om många viftar bort den här typen av "heart on sleeve"-musik, speciellt när det kommer ifrån en nittonåring. Men I'm Like A Virgin Losing A Child talade till mig och jag anser att det är det bästa albumet i sitt slag, efter möjligtvis Clarity av Jimmy Eat World. Ett album som till viss del saknar både innovation och komplexitet, men istället lever på den rörande känslan som förmedlas.
3. Funeral av Arcade Fire
Arcade Fire från Kanada släppte Funeral år 2004. Ett debutalbum som kom att bli en milstolpe i rockmusikens historia. Kanske låter det som om jag överdriver men en milstolpe är just vad det är. Otaliga band har i efterhand försökt efterlikna Funeral's briljans utan att lyckas. Nu är det här min lista så vad andra tycker är egentligen oväsentligt, men alla listor av den här typen som jag tittat på innan har Funeral med. Det måste tyda på någonting. Genialitet stavas det.
2. The Earth Is Not A Cold Dead Place av Explosions In The Sky
Om man plockar upp The Earth Is Not A Cold Dead Place från sin plats i Cd-fodralet kan man där under läsa orden "because you are listening". Vilket, ihopsatt med titlen på albumet, leder till ett helt sant påstående. För när man lyssnar på The Earth Is Not A Cold Dead Place är världen allt annat än en kall död plats. Det är en plats där en saga om kärlek kan berättas helt utan ord.
1. The Moon & Antarctica av Modest Mouse
Himlen, helvetet och den oändliga rymden. Vart är egentligen människans i plats i ett universum som för oss är ogreppbart? Den frågan ställer sig Isaac Brock på The Moon & Antarctica. För att hitta svaret tar han, tillsammans med sitt band, med oss på en resa långt ut i rymden och minst lika långt in i själen. Vi återvänder till slut med 2000-talets bästa album i handen.
Death Cab For Cutie's Ben Gibbard slog ihop sin genialiska skalle med Jimmy Tamborello från Dntel, tillsammans skapade de fantastisk elektropop. Sju år senare står fansen fortfarande på knä och ber för en uppföljare. Frågan är om det någonsin kommer att hända, frågan är om det verkligen behövs.
19. Frengers av Mew
Att det är svårt att gilla något som kommer från Danmark är en djupt rotad spärr i den svenska själen. Skulle man få Frengers i handen är chansen dessutom stor att den skulle förpassas till papperskorgen på grund av det gräsliga omslaget. Det är alltså inte mycket som talar för att man överhuvudtaget skulle ge Frengers en chans. Men som du kanske har listat ut redan så är Frengers riktigt bra. Det bästa från Danmark sedan Lego.
18. We Were Dead Before The Ship Even Sank av Modest Mouse
Modest Mouse har på senare år tagit en sväng mot mer radiovänlig rock, och jag gillar det. Till We Were Dead värvade man dessutom den gamla The Smiths gittaristen Johnny Marr, och det räcker med att lyssna till gitarrerna i "Dashboard" för att konstatera att det var ett smart drag. Som vanligt så levererar Isaac Brock också textrader man skulle gett både armar och ben för att kommit på själv.
17. The Pains Of Being Pure At Heart av The Pains Of Being Pure At Heart
The Pains Of Being Pure At Heart släppte i år en debut som rakt igenom är en oemotståndlig blandning av shoegaze, indiepop och en gnutta The Smiths. Det är inte svårt att se (höra) varför det här albumet blivit så kritikerrosat, och hur kan man egentligen misslyckas när man har en låt som heter "This Love Is Fucking Right!"?
16. Cease To Begin av Band Of Horses
Är det inte så att all musik blir bättre om sångaren har ett stort skägg? Seattle-rockarna Band Of Horses har i alla fall förstått att så är fallet och levererar 2000-talets finaste skäggrock. När Cease To Begin flödar ut ur högtalarna och solen skiner är världen verkligen en underbar plats.
15. For Emma, Forever Ago av Bon Iver
Vi det här laget har nog de flesta hört historien om hur Justin Vernon låste in sig i en avlägsen timmerstuga för att tre månader senare komma ut med For Emma, Forever Ago. När man lyssnar på Bon Iver's ensamma klagosång känns det som om man sitter där brevid honom med en varm filt runt hela kroppen.
14. The '59 Sound av The Gaslight Anthem
På Youtube finns det ett klipp där The Gaslight Anthem sjunger sin låt "The '59 Sound" tillsammans med Bruce Springsteen på scenen. Även om han inte alls kan texten så måste det ändå vara ett stort ögonblick för bandet som, vid mer än ett tillfälle, namedroppar låtar av bossen själv på deras album The '59 Sound. The '59 Sound är nämligen ett album inspirerat av, nästan en hyllning till, såväl Springsteen som blueslegendaren Miles Davies. Allting förpackat i en modern punkrock-kostym. Udda? Ja. Bra? Mycket.
13. Boxer av The National
Jag tror att alla kan enas om att Boxer är en samling fantastiska låtar. Om man så lyssnar på hårdrock eller hip-hop i vanliga fall så är det omöjligt att inte sugas in i Bryan Devendorfs näst intill magiska slag på trummorna och Matt Berningers djupa, distinkta röst. Försök att hitta en person som inte gillar Boxer, det är nästintill omöjligt.
12. Relationship Of Command av At The Drive-In
När At The Drive-In släppte Relationship Of Command år 2000 spåddes de en lysande framtid, nästa Nirvana sades det. Några månader senare fanns inte bandet längre. Droger och de gigantiska förväntningarna som följde ett av 2000-talets mest influensrika rockalbum tros vara orsaken. Relationship Of Command är melodiöst, hårt och surrealistiskt.
11. Hot Fuss av The Killers
Man brukar prata om band som kommer från ingenstans. Men frågan är om något band någonsin kommit mindre från någonstans än The Killers. Deras debut innehåller spår som är så episkt poppiga att de borde vittna om flera år i branshen. The Killers har sedan fortsatt göra låtar som definerat den moderna populärmusiken men aldrig har de lyckats lika bra med helheten som de gjorde med Hot Fuss.
10. Transatlanticism av Death Cab For Cutie
Tack vare en gnista som kan spåras till tv-serien The O.C växte Death Cab For Cutie explosionsartat på den amerikanska indiescenen år 2003, något som var både positivt och negativt. Det positiva var att jag och många andra upptäckte Death Cab For Cutie's något Built To Spill-inspirerade indierock, det negativa var att vi nu aldrig kommer att få ett lika bra album som Transatlanticism.
9. I'm Wide Awake, It's Morning av Bright Eyes
Conor Oberst, som oftast går under namnet Bright Eyes, är en ganska spinkig liten man. Men det stoppar honom inte från att dra en välriktad spark i skrevet på etablissamanget. Han gör det med en akustisk gitarr, inspirerad av folkmusik och med en helt unik röst. På ett antal av spåren får hans unika röst dessutom sällskap av Emmylou Harris. Oberst kan vara 2000-talets bäst singer-songwriter och I'm Wide Awake är helt klart hans bästa album.
8. The Devil And God Are Raging Inside Me av Brand New
Efter bandets genombrott Deja Entendu styrde Jesse Lacey sitt Brand New ut på mörkare vatten. Och här ute är det mörkt, det kan jag lova. Men det är inte bara mörkret som tränger sig på, det är också en ökad musikalisk komplexitet som bäddar för en väldigt dynamisk och vacker ljudmatta. Här finns avlägsna skrik, barnkörer och tunga gitarriff. Lacey tar dessutom ett stort steg framåt när det kommer till lyrik. Här låter ingenting krystat eller pretentiöst längre, raderna levereras istället med känsla och ärlighet.
7. Lift Your Skinny Fists Like Antennas To Heaven av Godspeed You! Black Emperor
Fyra spår, var och en av dem en tjugo minuters symfoni som skapar bilder i huvudet så levande att de skulle kunna göras till en bok. Godspeed You! Black Emperor går bortom gränserna för pop/rock och skapar en åttio minuters vision av en planet som ruttnar inifrån. Detta ska upplevas ensam i mörkret med ett par hörlurar för maximal utdelning.
6. Sink Or Swim av The Gaslight Anthem
Om The '59 Sound var en hyllning förpackad i en modern punkrock-kostym så är det här något liknande. Skillnaden är att kostymen är skitig och vi har alldeles för roligt för att någon ens ska komma på tanken att lämna i den på kemtvätt. Istället stannar vi ute i månskenet och sjunger om den gamla goda tiden.
5. The Midnight Organ Fight av Frightened Rabbit
Skottarna i Frightened Rabbit saknar en bassist. Fast saknar är nog inte rätt ord då trummisen Grant Hutchison med råge bär upp en ljudbild som annars skulle kännas halvtom. Faktum är att The Midnight Organ Fight erbjuder en ljudbild av sällan skådat slag. Skottsk folkmusik blandas friskt med mer klassisk indierock och på det läggs Scott Hutchisons direkta texter där han säger rakt ut vad han vill ha, vilket är en annan individs värme, utan något krussidull. Det är en kombination som är totalt omöjlig att försvara sig mot.
4. I'm Like A Virgin Losing A Child av Manchester Orchestra
Andy Hull var nitton år när han och hans band vara klara med I'm Like A Virgin Losing A Child. Jag förstår om många viftar bort den här typen av "heart on sleeve"-musik, speciellt när det kommer ifrån en nittonåring. Men I'm Like A Virgin Losing A Child talade till mig och jag anser att det är det bästa albumet i sitt slag, efter möjligtvis Clarity av Jimmy Eat World. Ett album som till viss del saknar både innovation och komplexitet, men istället lever på den rörande känslan som förmedlas.
3. Funeral av Arcade Fire
Arcade Fire från Kanada släppte Funeral år 2004. Ett debutalbum som kom att bli en milstolpe i rockmusikens historia. Kanske låter det som om jag överdriver men en milstolpe är just vad det är. Otaliga band har i efterhand försökt efterlikna Funeral's briljans utan att lyckas. Nu är det här min lista så vad andra tycker är egentligen oväsentligt, men alla listor av den här typen som jag tittat på innan har Funeral med. Det måste tyda på någonting. Genialitet stavas det.
2. The Earth Is Not A Cold Dead Place av Explosions In The Sky
Om man plockar upp The Earth Is Not A Cold Dead Place från sin plats i Cd-fodralet kan man där under läsa orden "because you are listening". Vilket, ihopsatt med titlen på albumet, leder till ett helt sant påstående. För när man lyssnar på The Earth Is Not A Cold Dead Place är världen allt annat än en kall död plats. Det är en plats där en saga om kärlek kan berättas helt utan ord.
1. The Moon & Antarctica av Modest Mouse
Himlen, helvetet och den oändliga rymden. Vart är egentligen människans i plats i ett universum som för oss är ogreppbart? Den frågan ställer sig Isaac Brock på The Moon & Antarctica. För att hitta svaret tar han, tillsammans med sitt band, med oss på en resa långt ut i rymden och minst lika långt in i själen. Vi återvänder till slut med 2000-talets bästa album i handen.
Minusgrader
Kallt är det! Nästan så att näsan trillar av. Men jag behöver i alla fall inte ut i kylan under några längre sessioner för de inhandlade julklapparna kom med posten idag. Var lite orolig för att de inte skulle hinna hit innan jag åkte till Västerås på tisdag så det var otroligt skönt att se dem ligga där och vänta. Internet är helt klart en positiv uppfinning!
För övrigt så har jag kommit fram till att när man cyklar så är det mycket bättre att visa med armen vilket håll man ska svänga än att ropa t.ex höger. Detta eftersom billister inte hör vad man ropar och att det kan vara svårt att veta vart mötande cyklister som skriker i självaverket är på väg.
Jaja, nu ska jag bara in och veva* på en sista tenta innan jullovet äntligen är här, (ja, jag pluggar faktiskt till civilingenjör).
*Att gå in och veva på en tentamen innebär att man inte riktigt har någon taktik, man går bara in och kör utan att veta vad man egentligen håller på med. Har man tur så knockar man nån uppgift här och där, men det är inget man märker förrns ett par veckor senare.
För övrigt så har jag kommit fram till att när man cyklar så är det mycket bättre att visa med armen vilket håll man ska svänga än att ropa t.ex höger. Detta eftersom billister inte hör vad man ropar och att det kan vara svårt att veta vart mötande cyklister som skriker i självaverket är på väg.
Jaja, nu ska jag bara in och veva* på en sista tenta innan jullovet äntligen är här, (ja, jag pluggar faktiskt till civilingenjör).
*Att gå in och veva på en tentamen innebär att man inte riktigt har någon taktik, man går bara in och kör utan att veta vad man egentligen håller på med. Har man tur så knockar man nån uppgift här och där, men det är inget man märker förrns ett par veckor senare.
Solen skiner, marken är vit
Snön har äntligen lagt sig över Uppsala och solen skiner den med. Kanske inte just nu, kl. är snart elva på kvällen, men under några få timmar på dagen tittar den fram.
Tyvärr så ägnas den största delen av dessa timmar till gigantiska salar med oändliga bänkrader, åtminstonde idag. Men man kan ju fortfarande drömma om ett liv där ute i solen när man kommer hem efter fem timmars skrivande och mörkret har lagt sig igen.
Jag har i alla fall drömt en del och knåpade ihop en 50 minuters Spotify-lista med musik som passar vintern till. Sånt som passar perfekt till den vita marken, de vita träden, den skinande solen och den kyliga luften.
Solen skiner, marken är vit
Förresten så har jag en Spotify-inbjudan över om det är någon som vill ha...?
Tyvärr så ägnas den största delen av dessa timmar till gigantiska salar med oändliga bänkrader, åtminstonde idag. Men man kan ju fortfarande drömma om ett liv där ute i solen när man kommer hem efter fem timmars skrivande och mörkret har lagt sig igen.
Jag har i alla fall drömt en del och knåpade ihop en 50 minuters Spotify-lista med musik som passar vintern till. Sånt som passar perfekt till den vita marken, de vita träden, den skinande solen och den kyliga luften.
Solen skiner, marken är vit
Förresten så har jag en Spotify-inbjudan över om det är någon som vill ha...?
Beväpnad med en flaska ytaktiva molekyler
En del av den fysikaliska kemin, som jag tentar av imorgon, handlar om ytaktiva ämnen. Ytaktiva ämnen, ni vet diskmedel och sånt, har egenskaper som gör att de kan minska ytspänningen hos mediet de är lösta i, typ vatten. Detta gav mig en helt briljant idé om ett practical joke utan dess like. Det finns dock ett problem, och det är tidsresandet. Men låt oss för en stund tänka oss att en resa bakåt i tiden är fullt möjlig. Beväpnad med en flaska ytaktiva molekyler ger vi oss av ut i rumtiden. Men vart ska vi resa? Vart?
Vänta nu bara en minut för jag måste klara upp en sak innan vi fortsätter. Kan man säga vart när man pratar om resor i tiden? Det är ju ändå tid vi pratar om här. Jag menar svara du verkligen kl. 8 när någon frågar dig vart du var igår? Det går ju heller inte att använda ordet när på ett sätt som inte låter helt retarderat. Jag tror helt enkelt vårt språk har en liten lucka här. För vad säger man när man i väntan på bussen en vit decembermorgon vill fråga en bekant vart/när han var i tiden igår vid den här tiden?
Vi får helt enkelt välja att fortsätta vårt practical joke på följande sätt istället.
Till vilken tidpunkt i rumtiden ska vi resa? Vart-när?
Jo, till den tidpunkt då Jesus gick på vattnet. Med vår flaska ytaktiva ämnen i ena handen smyger vi oss fram till vattenkanten och börjar diskret hälla i innehållet i vattnet. Ytspänningen kommer att sjunka och Jesus sjunker såklart han också. Såvida Jesus nu inte på något sätt svävar ovan vattenytan, men det vore ju helt omöjligt. Den enda rimliga förklaringen är att han är så lätt att ytspänningen håller honom uppe, precis som gemet på bilden där uppe, och då har vi definitivt gjort det svårare för honom.
Reloading
Igår var det dags för en ny tentaskrivning, det gick inte så bra den här gången. Omtenta till påsken antagligen. Men det får man tänka på sen, nu är det bara att ladda om till nästa skrivning, på onsdag. Hur gör man det? Glögg, pepparkakor och gamla klassisker till Gamecube-spel hos Lino är svaret. Kanske en liten titt på Idol-finalen dessutom, vi får se om vi lyckas slita oss från den så underbara ergonomin som Gamecube-handkontrollen står för.
Julklappsspelet
Jag har ett problem. I födelsedags- och juletider som dessa händer det inte sällan att någon frågar vad jag önskar mig. Allt som oftast vet jag faktiskt exakt vad svaret på frågan är men jag vägrar säga det. Att säga vad man vill ha och sedan få det förstör ju hela grejen! Så fort jag yttrar ett ord om vad jag önskar mig så känns det som om jag helt plötsligt inte vill ha t.ex det där grymma spelet jag går och suktar efter. Det är ju så mycket roligare att bli överraskad, för den som ger också. Samtidigt kan det faktiskt vara svårt att veta vad någon vill ha men man får helt enkelt vara lite uppmärksam och älska utmaningen. Det är ju lite av ett spel mellan den som ger och den som får, ett roligt spel.
2009 - Några av årets bästa låtar
Spring Ricco av Florence Valentin
Varje sommar har sin låt, i år var det Spring Ricco. Väcker fina minnen från ett gäng sköna kvällar och även en helt grym spelning av Florence på Velvet.
Köpenhamn och överallt av Lars Winnerbäck
Lars Winnerbäcks nya skiva är bra, men ingen låt på skivan är lika bra som Köpenhamn och överallt, förutom Köpenhamn och överallt.
1901 av Phoenix
Ytterligare en fantastisk låt som förknippas med sommaren. Riffet andas pop och varma sommarkvällar.
Things Fall Apart av Built to Spill
De gamla indierockarna Built to Spill kommer aldrig vara lika bra som de var i slutet av nittiotalet. Nu, 10 år senare, har de dock så smått börjat hitta tillbaka med nya albumet There Is No Enemy.
Young Adult Friction av The Pains of Being Pure at Heart
TPoBPaH kom från ingenstans och släppte en debutplatta som varenda kritiker på planeten prisade. Shoegaze är inne igen, nu med en extra touch indiepop, lyssna bara på Young Adult Friction.
Resistance av Muse
En lång "pre-chorus" som tillslut exploderar i en mäktig refräng, det här är arenarock när den är som bäst. Ska helst upplevas live, men att bara dra på högtalarna på högsta volym funkar det också.
While You Wait For The Others av Grizzly Bear
Grizzly Bear består av fyra personer. Alla fyra kan sjunga. I slutet av While You Wait For The Others skapar de tillsammans musikhistoria utan att egentligen sjunga ett enda ord, det låter helt fantastiskt.
My Girls av Animal Collective
Merriweather Post Pavilion är ett album som garanterat kommer att ligga på mångas "årets album"-listor. Inte så konstigt då Merriweather Post Pavilion i allmänhet och My Girls i synnerhet är modern pop i dess renaste form.
Shake It Out av Manchester Orchestra
Manchester Orchestra när de är som bäst. Andy Hull tar i från hällarna och ackompanjeras av ett riff som det minst sagt är känsla i.
A Little Bit of Solidarity Goes a Long Way av And So I Watch You From Afar
Ta post-rockarna Explosions In The Sky och tryck i dem ett par uppåtdroger så får du irländarna And So I Watch You From Afar. A Little Bit of Solidarity är bara en av många stämmningsfulla låtar från deras självbetitlade debutalbum.
A Promise av Broken Records
Det är svårt att stå emot skottarna Broken Records när de sjunger om jordens sista dagar med skottsk accent och influenser från landets folkmusik. Albumet Until The Earth Begins to Part ska egentligen upplevas som en helhet men A Promise är en av de låtar som sticker ut mest.
Varje sommar har sin låt, i år var det Spring Ricco. Väcker fina minnen från ett gäng sköna kvällar och även en helt grym spelning av Florence på Velvet.
Köpenhamn och överallt av Lars Winnerbäck
Lars Winnerbäcks nya skiva är bra, men ingen låt på skivan är lika bra som Köpenhamn och överallt, förutom Köpenhamn och överallt.
1901 av Phoenix
Ytterligare en fantastisk låt som förknippas med sommaren. Riffet andas pop och varma sommarkvällar.
Things Fall Apart av Built to Spill
De gamla indierockarna Built to Spill kommer aldrig vara lika bra som de var i slutet av nittiotalet. Nu, 10 år senare, har de dock så smått börjat hitta tillbaka med nya albumet There Is No Enemy.
Young Adult Friction av The Pains of Being Pure at Heart
TPoBPaH kom från ingenstans och släppte en debutplatta som varenda kritiker på planeten prisade. Shoegaze är inne igen, nu med en extra touch indiepop, lyssna bara på Young Adult Friction.
Resistance av Muse
En lång "pre-chorus" som tillslut exploderar i en mäktig refräng, det här är arenarock när den är som bäst. Ska helst upplevas live, men att bara dra på högtalarna på högsta volym funkar det också.
While You Wait For The Others av Grizzly Bear
Grizzly Bear består av fyra personer. Alla fyra kan sjunga. I slutet av While You Wait For The Others skapar de tillsammans musikhistoria utan att egentligen sjunga ett enda ord, det låter helt fantastiskt.
My Girls av Animal Collective
Merriweather Post Pavilion är ett album som garanterat kommer att ligga på mångas "årets album"-listor. Inte så konstigt då Merriweather Post Pavilion i allmänhet och My Girls i synnerhet är modern pop i dess renaste form.
Shake It Out av Manchester Orchestra
Manchester Orchestra när de är som bäst. Andy Hull tar i från hällarna och ackompanjeras av ett riff som det minst sagt är känsla i.
A Little Bit of Solidarity Goes a Long Way av And So I Watch You From Afar
Ta post-rockarna Explosions In The Sky och tryck i dem ett par uppåtdroger så får du irländarna And So I Watch You From Afar. A Little Bit of Solidarity är bara en av många stämmningsfulla låtar från deras självbetitlade debutalbum.
A Promise av Broken Records
Det är svårt att stå emot skottarna Broken Records när de sjunger om jordens sista dagar med skottsk accent och influenser från landets folkmusik. Albumet Until The Earth Begins to Part ska egentligen upplevas som en helhet men A Promise är en av de låtar som sticker ut mest.
Luuuuudeeerrr!!!
Kanske, kanske hypade jag dagens tennismatch lite för mycket. Istället för att spela en match på liv och död gick vi istället runt lite på olika lag. Men det var ändå sjukt kul och då kanske främst för att alla var jämnbra. Alla tyckte faktiskt att det var så roligt att vi nu funderar på att dra ihop en serie där alla möter alla i singel. Typ att alla möter alla två gånger sen spelar den med flest vinster semifinal mot den med minst vinster osv. Eller kanske en stående serie som forsätter ännu längre. Vi får se, någonting ska vi nog kunna dra ihop. Men det är möjligt att det blir till vårterminen, mycket annat just nu. Om jag får bestämma ska turneringen i alla fall heta Luuuuudeeerrr!!!. Allt för att hedra den gamle helyllekillen Jonas Björkman.
It's on!!!
Imorgon gäller det, årets i särklass viktigaste tennismatch. Jag och Gunnar tar oss an Mattis och Manne i något som kommer få hela Uppsala att skaka i grunden. Vänsterarmen börjar dessutom återhämta sig efter sprutan, vilket bör öppna upp för mina fruktade backhandslag. Det kommer bli en tuff match, men allt annat än seger vore en katastrof för mitt och Gunnars fortsatta liv på den här utbildingen. Så länge jag hittar något att använda som bandana ska det dock inte vara några konstigheter, för alla vet ju att vad man än gör så kommer man göra det 1000x bättre med en bandana på huvudet.
Konversation vid rödlyset
Konversation mellan mig och Lino vi rödlyset på väg hem från skolan:
Jag: Äntligen har jag fått upp den igen!
Lino: Är det så? Hur gjorde du?
Jag: Nämen du vet imorse så var det så kallt att jag inte fick upp den, men jag värmde den med varmvatten och smörjde in den lite.
Lino: Ah, smart. Så allt funkar som det ska nu?
Jag: Nja... Nu kan jag inte få ner den istället, lite jobbigt är det, nästan så man blir svettig.
Lino: Låter drygt.
Jag: Ja. Men det fungerar i alla fall bättre nu än när jag inte fick upp den överhuvdtaget, då var det så jävla pinsamt. Man jobbade liksom som fan men kom alltid sent, det gick så jävla sakta.
Lino: Men nu går det fortare?
Jag: Ja, absolut.
Mina växlar på cykeln hade fryst och det gick inte att växla, tro inget annat.
Jag: Äntligen har jag fått upp den igen!
Lino: Är det så? Hur gjorde du?
Jag: Nämen du vet imorse så var det så kallt att jag inte fick upp den, men jag värmde den med varmvatten och smörjde in den lite.
Lino: Ah, smart. Så allt funkar som det ska nu?
Jag: Nja... Nu kan jag inte få ner den istället, lite jobbigt är det, nästan så man blir svettig.
Lino: Låter drygt.
Jag: Ja. Men det fungerar i alla fall bättre nu än när jag inte fick upp den överhuvdtaget, då var det så jävla pinsamt. Man jobbade liksom som fan men kom alltid sent, det gick så jävla sakta.
Lino: Men nu går det fortare?
Jag: Ja, absolut.
Mina växlar på cykeln hade fryst och det gick inte att växla, tro inget annat.
Odödlighet och Winnerbäck
Idag var jag och vaccinerade mig. En spruta i vänsterarmen och jag är ett steg närmare odödlighet. Lovande, det må jag säga.
Ikväll blir det Lars Winnerbäck på Fyrishov. Inget vevande med västerarmen för min del med andra ord. Högerarmen kommer dock att veva som aldrig förr, det kan jag lova.
Vevar man förresten när man går på en Winnerbäckkonsert, det är något oklart. Om jag minns rätt från sist det begav sig så blir det kanske mer åt applåderingshållet. Det om något borde väl västerarmen mäkta med...
Ikväll blir det Lars Winnerbäck på Fyrishov. Inget vevande med västerarmen för min del med andra ord. Högerarmen kommer dock att veva som aldrig förr, det kan jag lova.
Vevar man förresten när man går på en Winnerbäckkonsert, det är något oklart. Om jag minns rätt från sist det begav sig så blir det kanske mer åt applåderingshållet. Det om något borde väl västerarmen mäkta med...
Hur man äter en pizza
Pizzor kan ätas på många sätt. Från och med idag är jag däremot helt säker på att jag funnit det enda rätta sättet.
1. Köp en pizza, alternativt gör en själv.
2. Ta fram en kniv. Observera att gaffeln är totalt överflödig. Om du äter ute och blir serverad en gaffel ska du snällt gå och lämna tillbaks den.
3. Skär pizzan i 4-5 bitar beroende på pizzans storlek. Bitarna ska för bästa resultat vara lika stora och formade likt arean av en cirkelbåge, d.v.s en slice i folkmun.
4. Ta en bit och vik den från sida till sida. Du får alltså en cirkelbåge som är hälften så stor men dubbelt så tjock. Självklart viker du den så att du får fyllningen inuti och brödet utanpå, tvärtom vore minst sagt idiotiskt. Detta görs för att uppnå en så kallad "semi-calzone feeling".
5. När biten nu fått en "semi-calzone feeling" avnjutes den bäst i munnen. Dit förs den självfallet med händerna och inget annat. Tugga efter behag och när du känner att biten inte har något mer att erbjuda är det dags att svälja.
6. Upprepa steg 4-5 tills pizzan är slut.
Om du fram tills nu inte ätit din pizza på det här sättet så är det helt okej. Men skulle du nu fortsätta att äta på fel sätt så har jag inget mer att säga; förutom att du har fel, äter fel och är fel.
1. Köp en pizza, alternativt gör en själv.
2. Ta fram en kniv. Observera att gaffeln är totalt överflödig. Om du äter ute och blir serverad en gaffel ska du snällt gå och lämna tillbaks den.
3. Skär pizzan i 4-5 bitar beroende på pizzans storlek. Bitarna ska för bästa resultat vara lika stora och formade likt arean av en cirkelbåge, d.v.s en slice i folkmun.
4. Ta en bit och vik den från sida till sida. Du får alltså en cirkelbåge som är hälften så stor men dubbelt så tjock. Självklart viker du den så att du får fyllningen inuti och brödet utanpå, tvärtom vore minst sagt idiotiskt. Detta görs för att uppnå en så kallad "semi-calzone feeling".
5. När biten nu fått en "semi-calzone feeling" avnjutes den bäst i munnen. Dit förs den självfallet med händerna och inget annat. Tugga efter behag och när du känner att biten inte har något mer att erbjuda är det dags att svälja.
6. Upprepa steg 4-5 tills pizzan är slut.
Om du fram tills nu inte ätit din pizza på det här sättet så är det helt okej. Men skulle du nu fortsätta att äta på fel sätt så har jag inget mer att säga; förutom att du har fel, äter fel och är fel.
