Tomater & Radiokablar

Många underbara melodier har fötts ur de begränsningar som spelmusikerna till en början fick stångas med. De tidiga konsolernas ljudchip gav dig absolut ingenting att gömma dig bakom om din melodi inte höll måttet. Kompositören var tvungen att skapa en enkel melodi men som samtidigt kunde releteras till de känslor som spelet gav dig. Det fanns ingen bländande grafik och inga storslagna orkesterstycken att ta till. Det var bara en handkontroll, en spelidé och en ackompanjerande melodi. Fungerade inte en av punkterna skulle spelet inte sälja. Ett bra exempel på ett spel som satte alla dessa punkter är 1985 års Super Mario Bros. till Nintendos 8-bitars konsol. Det har sålts i 40 miljoner exemplar och vem kan egentligen inte nynna på huvudtemat i det spelet?

Men det var när Super Nintendo lanserades som jag tycker att spelmusiken nådde sin absoluta peak. Det nya ljudchipet gav kompisitören något större frihet men melodierna försakades aldrig. Kanske är det lite nostalgi som gör att jag inte kan se helt klart i ämnet men jag tror ändå inte att det bara är minnen och scener som just jag relaterar till som får mig att gilla just den här musiken. Eller är det så? Är det så att melodierna egentligen är helt kassa men får mig att tänka på ett underbart spel? Är det i så fall samma sak med filmmusik? Nej, jag tror verkligen inte det. Ett bra stycke är ett bra stycke och kan stå stadigt på egna ben. Även om mina minnen i de följande fallen får musiken att lyfta några ytterligare hundra meter över marken.