En utomjordisk livsform, i form av musik
Jag har under en längre tid hållit In the Aeroplane Over the Sea som det album som ligger mig närmast. Jeff Mangum, som tillsammans med sitt band Neutral Milk Hotel, skapade en så grotesk, men samtidigt vacker stämning. Det är ett sådant album man måste lyssna till för att förstå. Har man inte redan hört det har man aldrig hört något liknande. Man måste höra, lyssna, förstå. När det kommer till musik överhuvudtaget är det många som nöjer sig med att höra. Man orkar inte lyssna. Men då kommer man aldrig förstå. Aldrig få någonting tillbaka. In the Aeroplane Over the Sea har mycket att erbjuda den som verkligen lyssnar.
Ja, som ni kanske förstår så rubbar man inte Aeroplane från min första plats i första taget.
Det krävs något utöver det vanliga.
Det krävdes något utomjordiskt.
Jag började lyssna på Modest Mouse för ungefär ett halvår sedan. Men det var inte förrens ett par månader senare som jag på allvar upptäckte deras The Moon & Antarctica. Det är ett album som utan att ta i kan beskrivas som en utomjordisk upplevelse. Texter som handlar om allt det stora. Musik som tar dig ut i rymden. Sångaren Isaac Brock klämmer ur sig rader att dö för. Livet, döden och människans syn på Gud. Bara genom att lyssna på hans fantastiska formuleringar får han mig att se på allting ur nya synvinklar. På albumets första låt, 3rd Planet, kungör Brock till exempel att "The universe is shaped exactly like the earth, if you go straight long enough you'll end up where you were". På albumets sista låt, What People Are Made Of, berättar han istället om en sak som han har lärt sig; människor är bara gjorda av vatten och skit. Där i mellan får vi bland annat veta att "It's hard to remember that our lives are such a short time, when it takes such a long time". Jag skulle kunna fortsätta med att skriva spaltmeter om varenda låt. Men har man inte nu förstått storheten i Isaac Brocks texter så kommer man antagligen aldrig att göra det heller. Så jag nöjer mig med att säga att The Moon & Antarctica ger oerhört mycket till den som väljer att verkligen lyssna. Precis som In the Aeroplane Over the Sea, fast på ett annat sätt och i större skala.
Ja, som ni kanske förstår så rubbar man inte Aeroplane från min första plats i första taget.
Det krävs något utöver det vanliga.
Det krävdes något utomjordiskt.
Jag började lyssna på Modest Mouse för ungefär ett halvår sedan. Men det var inte förrens ett par månader senare som jag på allvar upptäckte deras The Moon & Antarctica. Det är ett album som utan att ta i kan beskrivas som en utomjordisk upplevelse. Texter som handlar om allt det stora. Musik som tar dig ut i rymden. Sångaren Isaac Brock klämmer ur sig rader att dö för. Livet, döden och människans syn på Gud. Bara genom att lyssna på hans fantastiska formuleringar får han mig att se på allting ur nya synvinklar. På albumets första låt, 3rd Planet, kungör Brock till exempel att "The universe is shaped exactly like the earth, if you go straight long enough you'll end up where you were". På albumets sista låt, What People Are Made Of, berättar han istället om en sak som han har lärt sig; människor är bara gjorda av vatten och skit. Där i mellan får vi bland annat veta att "It's hard to remember that our lives are such a short time, when it takes such a long time". Jag skulle kunna fortsätta med att skriva spaltmeter om varenda låt. Men har man inte nu förstått storheten i Isaac Brocks texter så kommer man antagligen aldrig att göra det heller. Så jag nöjer mig med att säga att The Moon & Antarctica ger oerhört mycket till den som väljer att verkligen lyssna. Precis som In the Aeroplane Over the Sea, fast på ett annat sätt och i större skala.
Kommentarer
Trackback
