Tomater & Radiokablar

Jag var faktiskt i skolan imorse, det trodde jag inte igår kväll. Vi började i och för sig kvart över tio, men jag var åndå ganska förvånad över att jag inte var helt döende när jag vaknade klockan nio. Visst, jag var trög och hade ont i ögon och nacke, men jag var inte så självmordsbenägen som jag hade väntat mig. Kanske har jag hittat den perfekta mängden öl för en kväll, jag tror nästan det.

Kvällen började med att jag, Lino, Gunnar och Hjalmarsson förberedde magen på den inkomande öl. Detta gör man bästa genom att inta en Maxburgare, säger mina egna empiriska undersökningar. Så det gjorde vi. Sedan bar det av mot pubrundan.

Jag, Gunnar och Lino hängde med på de 3 första stoppen innan vi vek av mot Värmlands för att se Inter-Barcelona. Men vi hann inte ens dit innan Eric ringde och sa att det var proppfullt. De hade varit dit tidigare men kom inte ens in så de satt och kollade på Palermo (pizzeria) istället. Så vi slöt upp med Eric och grabbarna, energisystemare hela bunten, på Palermo. Men det var inte direkt dåligt med folk där heller. Vi får helt enkelt ta och tacka Viasat för att vi fick sitta på uteserveringen och titta på storbildsskärmen genom fönstret. Kyla och inget ljud med andra ord. Ska det vara så svårt att sända de största matcherna på kanaler som folk faktiskt har?

Jaja, vi tittade i alla fall på matchen, drack ett par öl, diskuterade fotboll och hade allmänt trevligt. Och kylan var inte så farlig ändå, jag hade ju faktiskt en mössa. Mössan var för övrigt min utklädnad till pubrundan också. Temat var ju Madagaskar.

Efter matchen, som slutade 0-0, var det till att hoppa på pubrundan igen. I alla fall för mig och Lino. Gunnar drog hem. Det var tre stopp kvar på spektaklet. Tre stopp med sång och annat skoj. Lino försvann redan efter det första av de tre stoppen. Själv hängde jag i till det smått otroliga slutet.

Efter att jag landat på en lagom mängd öl för kvällen, sju, och den sista nationen på pubrundan var avverkad bestämde vi oss för att det var dags att röra sig hemåt. Sällskapet på vägen hem var Mattis och Manne. Båda hade varit med på pubrundan hela vägen. Vissa nationer hade dock varit stängda så de hade landat på ca tio öl, men var väldigt glada ändå. De var faktiskt helt hysteriskt glada. Jag med för den delen.

Kanske var det just den otroliga mängden glädje som gav oss en färd hemåt man sent glömmer. För hur kan man egentligen glömma något som innefattar en tre meter långa planka, en trasig stol, en industripall och en man i fönstret som undrar om det är okej om han försöker sova?

Och om det fortfarande är någon som undrar så börjar mössa och Madagaskar på samma bokstav.