Tomater & Radiokablar

När jag för fösta gången hör Terrible Love öppna The National's nya skiva High Violet slås jag av att låten inte alls är lika direkt som när jag hörde den på Jimmy Fallon för några veckor sedan. Låten är numera nedtonad och inpackad i ett moln av åska.

När jag lyssnar vidare får jag känslan av att det är ett mer subtilt och nedtonat The National vi har att göra med. Borta är i stort sätt allt fingerplockande och High Violet innehåller inga hårda käftsmällar likt Mr. November. Första genomlyssningen säger att det är ett bra album, men kanske inte i klass med Alligator och Boxer.

Sen händer det nåt.

Efter ett par lyssningar växer varenda låt fram till ett häpnandsväckande monument. Istället för att trycka upp mäktiga crescendon i ansiktet på mig har bandet låtit mig hitta dessa stunder själv. Och när jag väl gör det blir det som först kändes nedtonat och subtilt så in i helvete monumentalt att jag stundtals ser High Violet som The National's finaste stund. Tillsammans med Alligator och Boxer bildas nu en trio skivor som för mig är helt oslagbar.

Favoritlåt? Det är svårt. Väldigt svårt. Men att Conversation 16 vid ett tillfälle får mig att kämpa hårt för att hålla tillbaka tårarna säger inte lite. Att den sedan följs upp av England är så sjukt knäckande.

5/5

High Violet släpps den 11:de maj, men läckte ut på internet för ett par dagar sedan.