Handen på hjärtat med Hästpojken på V-dala
Tappad röst och blöta jeans. Allting tyder på att konserten var helt fantastisk. Ljudet kanske inte var optimalt men vem bryr sig när man är i ett konstant lyckorus och lagom överförfriskad?
Jag njuter som aldrig förr åt Från där jag ropar och Gitarrer och bas, trummor och hat. Jag skriker lungorna ur mig till Cancerkropp, Medan vi faller och Caligula. Jag studsar, blir knuffad och knuffas. Jag lyckas till och med röra vid Martin Elisson och känner mig som en fjortonårig flicka och fnittrar lite glatt inombords. Jag är kort och gott i ett brutalt lyckorus.
Vill man läsa mer finns det en bra recension i UNT.
Kommentarer
Trackback
