Tomater & Radiokablar

Ta en porslinsskål.

Droppa sedan i en droppe My Bloody Valentine samt en droppe The Smiths.

Fyll sedan skålen med koncentrerad briljans, gärna till bristningsgränsen.

Om du utfört detta på rätt sätt fås följande resultat:

För ett par veckor sedan läste jag en intervju med Matthew Bellamy. Han utlovade att scenen under den kommande Europaturnén skulle vara något utöver det vanliga. Han nämde bland annat att bandet skulle stå på plattformar flera meter upp i luften och spela. Ett par veckor senare står jag ungefär ett längdhopp av Carl Lewis ifrån scenen. Men jag ser inget speciellt. Förbandet The Horrors har slutat spela och jag söker förbrilt med blicken efter de där utlovade plattformarna. Tillslut tänker jag att Hovet kanske är för litet för Muse att leva ut sina arenarockdrömmar.

Ungefär en halvtimme efter det att The Horrors slutat spela gör Bellamy och Co. entré. Om energin i Hovet var noll under förbandet är den nära hundra nu. Det känns som att varenda människa i hallen börjar svettas i samma stund den första tonen tas. Och då är det ändå en lugn ton. Muse kommer ut och börjar spela på en del av den symfoni som avslutar det nya albumet The Resistance. Efter nån minuts bankande på två gigantiska trummar av trummisen Dominic Howard börjar plötsligt de tre bandmedlemmarna sakta att stiga mot taket. Aha! Ur golvet kommer tre gigantiska kuber med bandmedlemmarna ovan på. De tre kuberna är helt uppe ur golvet lagom till att den inledande symfonin är slut. Då drar Uprising igång och alla på golvet hoppar takten. Låten Resistance följer och det fortsätter på samma sätt. Bandet står kanske fem meter över publiken och publiken älskar det, men börjar få känningar i nacken. Något som bandet verkar ha tänkt på, för när introt till den tredje låten drar igång börjar kuberna sakta röra sig neråt. Den tredje låten är ingen mindre än New Born och jag är helt överlycklig när bandet tillslut når marken igen och Bellamy drar igång låten på allvar med sina otroliga gitarriff. Kuberna används sedan till och från under hela konserten. Inte längre lika mycket som plattformar åt bandet utan mer som skärmar och bara allmänt coola grejer.

Men det är inte bara scenografin som gör det här till en minnesvärd spelning. Bandet spelar rakt igenom fläckfritt och Bellamy sjunger som om han var instängd i en studio hemma i England. Publiken på 9000 personer är det bra tryck på genom hela konserten även om jag själv fick lugna ner mig lite till extranummren. Jag var nämligen törstig redan innan spelningen och fram emot slutet gjorde varje rörelse ont i huvudet. Att inte ha tillgång till vatten samtidigt som man står och hoppar så att svetten rinner och jeansen klibbar fast på benen är ingen bra kombination. Men det var ändå så värt det som det någonsin kan bli. I stort så spelas alla låtar jag vill höra och lite till.

När Knights of Cydonia tillslut mynnar ut i ett gigantiskt rökmoln känns allting så rätt. Explosioner som dessa kommer sällan utan ett gigantiskt moln av rök.

Setlist:
1. Exogenesis: Symphony, Part 1: Overture
2. Uprising
3. Resistance
4. New Born
5. Map of the Problematique
6. Supermassive Black Hole
7. Guiding Light 
8. Hysteria
9. United States Of Eurasia
10. Cave
11. Unintended
12. Bas & Trummor
13. Undisclosed Desires
14. Starlight
15. Plug In Baby
16. Time Is Running Out
17. Unnatural Selection

Extranummer:
18. Stockholm Syndrome
19. Knights of Cydonia (munspels intro)

Jag har under en längre tid hållit In the Aeroplane Over the Sea som det album som ligger mig närmast. Jeff Mangum, som tillsammans med sitt band Neutral Milk Hotel, skapade en så grotesk, men samtidigt vacker stämning. Det är ett sådant album man måste lyssna till för att förstå. Har man inte redan hört det har man aldrig hört något liknande. Man måste höra, lyssna, förstå. När det kommer till musik överhuvudtaget är det många som nöjer sig med att höra. Man orkar inte lyssna. Men då kommer man aldrig förstå. Aldrig få någonting tillbaka. In the Aeroplane Over the Sea har mycket att erbjuda den som verkligen lyssnar.

Ja, som ni kanske förstår så rubbar man inte Aeroplane från min första plats i första taget.

Det krävs något utöver det vanliga.

Det krävdes något utomjordiskt.

Jag började lyssna på Modest Mouse för ungefär ett halvår sedan. Men det var inte förrens ett par månader senare som jag på allvar upptäckte deras The Moon & Antarctica. Det är ett album som utan att ta i kan beskrivas som en utomjordisk upplevelse. Texter som handlar om allt det stora. Musik som tar dig ut i rymden. Sångaren Isaac Brock klämmer ur sig rader att dö för. Livet, döden och människans syn på Gud. Bara genom att lyssna på hans fantastiska formuleringar får han mig att se på allting ur nya synvinklar. På albumets första låt, 3rd Planet, kungör Brock till exempel att "The universe is shaped exactly like the earth, if you go straight long enough you'll end up where you were". På albumets sista låt, What People Are Made Of, berättar han istället om en sak som han har lärt sig; människor är bara gjorda av vatten och skit. Där i mellan får vi bland annat veta att "It's hard to remember that our lives are such a short time, when it takes such a long time". Jag skulle kunna fortsätta med att skriva spaltmeter om varenda låt. Men har man inte nu förstått storheten i Isaac Brocks texter så kommer man antagligen aldrig att göra det heller. Så jag nöjer mig med att säga att The Moon & Antarctica ger oerhört mycket till den som väljer att verkligen lyssna. Precis som In the Aeroplane Over the Sea, fast på ett annat sätt och i större skala.

First Aid Kit heter ett band beståendes av två tjejer från Sverige.

De fick för sig att gå ut i skogen och spela en sång.

De gjorde det.

Och det var inte vilken sång som helst som spelades.

Det var Tiger Mountain Peasant Song av Fleet Foxes.



Deras egna musik kan man hitta delar utav på Spotify.

Har suttit och pysslat lite med en Spotify-lista som jag tänkte dela med mig utav. Är ganska nöjd med den nu så här kommer den. Hoppas du hittar nått du gillar (om du inte gör det är du typ helt värdelös och jag gillar dig inte, överhuvudtaget).

Oh my God, is this for real!?

Den tredje december spelar Lars Winnerbäck på Fyrishov här i Uppsala. Jag, tillsammans med nio (9!) klasskamrater, köpte billjetter igår. Vi drog ner på stan för att inhandla biljetterna och en del ny kurslitteratur. Mina pengar räckte bara till det ena. Eller ja, inte ens det ena, egentligen. Men en biljett är i alla fall köpt.

Snart, förhoppningsvis imorgon, dyker äntligen lite pengar från CSN upp på kontot. Och som jag väntat!

Jag har också väntat på att få se Winnerbäck igen, efter den där fina sommarkvällen vid Strömsholmsslott förra året. Har svårt att se att detta kommer slå, eller ens komma i närheten av den kvällen. Men bra kommer det bli, garanterat.

Jag får liksom ingen ordning.

Ny singel från Winnerbäck!

Med Synth!

Och det funkar!

Recension av Aftonbladet här.

Läser på vlt.se att Västeråsrapparen Fredrik "Osten" Engström släpper en musikvideo som även döva kan uppskatta. Videon visar nämligen en person som framför hela texten på teckenspråk.

Fint.

Men.

Varför inte då ta steget längre och skriva en hel låt endast på teckenspråk? Eller varför inte ett helt album? Kan man bara teckenspråk i kombination med en förmåga att skriva bra texter är man ju hemma! Inget beat eller musik behövs!

Den svenska musikscenen för döva är väldigt outforskad. Man skulle rent av kunna kalla den för en guldgruva!

Jag kan se framför mig hur jag på scenen vid någon av Sveriges största festivaler framför min senaste teckenspråk-hit för en döv och upphetsad publik.

Måste bara lära mig teckenspråk först...

Om nu någon döv person skulle leta sig till min blogg får jag väl hoppas på att han är blind också.

Nej fy fan vad elak jag är. Ska sluta nu.

Det är väldigt många bra band som spelar på Way Out West i Göteborg i sommar. Skulle väldigt gärna åka dit. Men det kostar pengar och man måste även få med sig flera som är beredda att lägga ut 1400 kr plus boende. Men vi får se, hoppas att det blir nåt.
Vid ett eventuellt besök skulle jag aldrig missa:
Arctic Monkeys
Band of Horses
Bon Iver
Glasvegas
Lily Allen
My Bloody Valentine
Rise Against
Timo Räisänen

Jag har aldrig längtat så mycket till ett nytt album som nu. För nästan tre år sedan släpptes debuten I'm Like a Virgin Losing a Child och den 21 april i år är det äntligen dags för uppföljaren Mean Everything to Nothing. Men det är nästan en hel månad kvar och jag håller på att bli tokig. Som tur är så kommer bandet i alla fall släppa varje låt som en video med ca en veckas mellanrum fram till släppet och en bit där efter. Idag har man kommit till låt nummer två och det har fått min abstinens att lugna sig något, men tro inte att det blev bättre när jag idag fick se att Alternative Press gett albumet 5/5. I recensionen jämför man med gigantiska album som In Utero, OK Computer, Pinkerton och en av mina favoriter - The Devil and God Are Raging Inside Me. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till och känner mig som Cartman väntandes på Wii. Behöver jag ens nämna att jag håller I'm Like a Virgin Losing a Child som ett av de bästa album som gjorts?
C'mon, C'mon, C'mon, C'mon......

Recensionen

Mean Everything To Nothing
Part One - "The Only One"
Part Two - "Shake It Out"

Denna serie ska självklart börjas med ett klipp av den fantastiska Jeff Mangum. Låten som spelas är också låten som har fått stå som inspiration till namnet på den här bloggen. Att sedan en liten unge har tagit sig upp på scenen gör det hela ännu mer fantastiskt.

Also, awesome lyrics.

"And when we break we'll wait for our miracle,
God is a place where some holy spectacle lies
And when we break we'll wait for our miracle,
God is a place you will wait for the rest of your life"

En bra spelning, inte så mycket mer, men ändå en bra spelning. Det var vad Dylan bjöd på i Globen igår. Han verkade vara på gott humör och alla i bandet var väldigt tighta. Ibland känns det dock som att spelningen flyter ihop till en grå massa när låt efter låt dras av utan någon som helst variation. Men när man känner att det börjar lida mot det tråkigare hållet blixtrar Dylan till och trollbinder åter den näst intill fullsatta Globen. Så håller det på mest hela kvällen, ett par snedsteg följt av en fullträff (kanske aldrig någon riktigt klockren fullträff, men det svänger i alla fall). I det stora hela så gör Dylan ändå en bra spelning och det är kul att ha sett honom innan han lägger hatten på hyllan.

Sitter här och funderar över om inte Dustin Kensrue har den bästa sångrösten jag hört. Han kan ju göra precis allt! Vanligtvis tar han hand om sången i hardcore/experimental bandet Thrice. Men han har även en solokarriär där han sjunger folk-rock och dessutom har han släppt ett album med bara jullåtar! Man måste verkligen beundra den här mannens diversitet. Att han sedan skriver underbara texter och har en kreativitet utan dess like är ju inte direkt ett minus. Ett bra exempel på hans kreativitet (och hela Thrice's för den delen) är deras senaste album The Alchemy Index. The Alchemy Index består av fyra volymer, innehållandes sex låtar vardera. Varje volym representerar ett av de fyra elementen; eld, vatten, luft och jord. Man måste nog lyssna själv för att förstå men bandet har lyckats väldigt bra med att få varje volym att låta som det element det ska representera. Varje volym avslutas dessutom med en sonett där respektive element talar till mänskligheten. Här är några rader tagna ur just dessa:

The Flame Deluge från Fire
"While Guernica in peaceful valley lay
And Dresden dreamed of anything but death
The day was turned to night and night to day
You let me loose upon their fragile flesh"

Kings Upon The Main från Water
"When kings upon the main have clung to pride
And held themselves as masters of the sea
I've held them down beneath the crushing tide
Till they have learned that no one masters me"

Silver Wings från Air
"I've danced 'tween sunlit strands of lover's hair
Helped form the final words before your death
I've pitied you and plied your sails with air
Gave blessing when you rose upon my breath"

Child Of Dust från Earth
"And though I only ever gave you love
Like every child you've chosen to rebel
Uprooted flowers and filled the holes with blood
Ask not for whom they toll the solemn bells"

Tänkte avsluta denna post med ett klipp från Thrice's nyligen filmade live DVD. Låten heter Firebreather och är den inledande låten på The Alchemy Index Vol. I Fire.